Det är så mycket som har förändrats. Året hemma med bebis är slut och det känns så sorgligt och även så färdigt. Det magiska året som bestått av oändligt mycket kärlek, mys och härliga stunder blandat med en del tålamodskrävande ögonblick är nu slut. Gjort, över.
Men vet ni vad det bästa är? När det mammalediga året tog slut fick jag gå tillbaka till jobb men ÄNDÅ behålla ungen min! Ja det är sant! Jag tror jag hade glömt det lite. Min sista kväll och nattningsprocess som mammaledig står jag lutad över S säng och gråter medan jag sjunger vargsången. Stora tårar rullar över mina kinder och droppar ner på dotterns runda, goa. Hon tittar på mig med stora blå ögon, lite förvånad, och sen spottar hon ut nappen och lägger av ett asgarv. Mamma! Säger hon och sen ställer hon sig upp i sängen och kastar iväg sin gosekanin och börjar spexa på det sättet hon gjort det senaste halvåret vid varje läggningsdags. Utom de senaste tre veckorna då hon mirakulöst somnat direkt som hennes söta trollhårsbeklädda huvud landat på kudden. Men ikväll är det alltså dags igen. Gosedjuren flyger över spjälsängskanten och nappen likaså. Hon tramsar, dansar, skrattar, pekar och snackar. 30 minuter håller hon på så tills hon tillslut tröttnar, lägger sig ner och somnar. Jag sitter halvt utmattad i fåtöljen i hennes rum och tänker att jag har förlorat en bit av henne nu men att hon åtminstone bjöd på en show vår sista kväll tillsammans.
Dagen efter börjar jag på ett nytt jobb. Bara att jobba
överhuvudtaget hade nog varit utmattande, men att dessutom börja på en helt ny
arbetsplats som dessutom är smått kaotiskt p.g.a. en stor ombyggnad var galet
jobbigt. När jag kommer hem somnar jag nästan sittandes under middagen och att
orka springa efter en livlig ettåring fanns inte på kartan. Men dagen efter
känns det lite, lite bättre, och dagen efter det riktigt hyfsat. Nu har jag precis
börjat min fjärde arbetsvecka och jag har naturligtvis insett att S fortfarande
är min älskade dotter och att vi har massa tid när jag kommer hem att leka,
busa och umgås på. Hon har heller inte glömt bort mig utan blir oftast
jätteglad när jag kommer hem vilket är en underbar känsla. Mamma! Utbrister hon
glatt. Kom! Och då kastar jag jobbväskan och försöker så gott jag kan glömma
jobbet och uppbåda energi till att leka kull, besöka lekstugan och läsa om Marie-Polis,
lortisarna eller Max mamma som blir arg när han kissar på golvet. Det kan man nämligen
göra trots att mammaledigheten är slut!
