Städa! Fixa! Plocka! Damma! Vila?

Jag har aldrig någonsin hört talas om någon som på sin dödsbädd ångrat att de inte städade mera. Har ni? Nyligen läste jag i en tidning att det fanns en undersökning över det flest människor ångrar när de ska dö, och jag minns inte exakt vad det stod nu, men jag minns det viktigaste. Jobba mindre, njut mera. För lite städning stod inte heller med på listan, det minns jag också.

När dottern sover tänker jag att jag måste skynda mig att vila själv. Redan där är alltså stressen igång. När jag tassar ut ifrån S rum har jag alltså bestämt mig för att utnyttja tiden till vila, men först ska. Jag. Bara. Jag ska bara sätta igång en tvättmaskin, ja det måste jag ju göra. I tvättstugan hänger torr tvätt ovikt. Jag ska bara vika den först. Men det var då fasen vad fullt det var i pappersinsamlingen, de ursköljda mjölkpaketen fullkomligen svämmar över på golvet i den lilla, lilla tvättstugan och jag tar fram en ny papperspåse till dem som flytt den gamla. Utanför tvättstugan, i köket, ligger S klossar utspridda och när jag böjer mig ner för att samla ihop dem ser jag en rand av tomatsås som runnit ner över ugnsluckan. Jag sträcker mig efter en trasa och tänker att å Herregud det tar ju aldrig slut! När jag tillslut tvingat mig själv att släppa nästa hög eller smutsrand slänger jag mig i soffan, hinner precis trycka igång ett avsnitt av Grey’s Anatomy på DVD och andas ut. ”Mamma! Ma-ma-ma-ma-ma!” Hörs det ifrån S rum. Ljudet är ljuvligt men i den stunden vill jag bara skjuta mig själv i huvudet lite lätt för att jag återigen städat bort en värdefull vilopaus. Varför gör jag så? Varför kan jag inte koppla bort pappershögar och dammtussar?

Ibland är det som att jag skyller allt som är dåligt eller jobbigt i mitt liv på damm och felplacerade grejer. Vaknar jag med huvudvärk känns allting sju resor värre för att vi inte har dammsugit på en vecka. Är jag på dåligt humör av någon anledning känns plötsligt livet otroligt miserabelt om det dessutom är fullt i tvättkorgen eller sängen är obäddad. Det är som att jag behöver ordningen och redan runt omkring mig för att få perspektiv på det som händer i skallen, annars kan jag inte tänka. Dammet lägger sig som en gröt i huvudet och jag förlorar förmågan att sortera ut vad som är värt att bli bekymrad över på riktigt eller vad som är en skitsak. Det positiva med detta är förstås att det fungerar åt andra hållet också. Jag kan lätt bli på bättre humör om det är undanplockat och nystädat hemma. Detta har F lärt sig. Han märker direkt när jag mår dåligt över stöket (eller när jag mår dåligt och det samtidigt är stökigt, ojoj det är inte bra). Då är det bara att städa, och sedan skrattar han när han märker den omedelbara skillnaden i min innan så trumpna uppsyn efter att handfatet återigen glänser. Och då kan jag också skratta, efteråt, åt hur löjligt jag har betett mig. Sura för att det är skitigt hemma, det är ju inte klokt egentligen! Men sedan är jag där igen. S sover förmiddagssömn och jag ska också vila, jag ska bara damma av teven först och sen…

Den hemliga bron del två

Jag förstår att ni har väntat på uppföljningen av den rasslande spännande historien om den hemliga bron över kanalen. Jag har gjort diverse efterforskningar och egna spaningar men är inte lösningen på spåren. Än. Det kan vara så att de hemligen invigda är en av de fem som läser den här bloggen eftersom jag efter publiceringen av ’Den hemliga bron del 1’ inte stötte på någon mer översnabb pensionär. Men jag tycker ändå jag har en skyldighet att hålla er läsare uppdaterade om denna enormt intressanta företeelse, så därför får det bli några rader utan ett resultat att presentera.

(För nytillkomna läsare hänvisar jag till ett äldre blogginlägg, leta i högerspaltens bloggarkiv under september!)

En teori jag har är att den hemliga pensionärsklubben går i ide under vintern. Det kan ju finnas flera rimliga förklaringar till det, dels är det halt ute vilket kan medföra brutna lårbenshalsar om man ger sig ut. Broar kan bli extra hala! En annan förklaring kan vara isen. Visserligen har det varit en mild vinter med stark och hållbar is endast några få veckor, men en tunn is kan även förhindra en utrullning –eller upphöjning! Vem vet var den kommer ifrån! av en bro. En tredje anledning kan vara brister i spaningsarbetet. P.g.a. snö, förkylningar och annat vintrigt har jag inte promenerat så mycket runt kanalen som vanligt. Detta har dock åtgärdats i och med vårens ankomst och undertecknad lovar att skärpa sig i framtiden.

Till sist har jag en konstig iakttagelse att dela med mig av. Häromdagen var det en äldre kvinna som höll exakt samma tempo som jag varvet runt. Vi möttes två gånger på mitten vilket innebär att hon inte tjuvat sig över någon hemlig bro. Slutsats: Hon är för ung och pigg och är därmed inte bland de invigda. Inte slutsats: Det finns ingen hemlig bro, bara raska pensionärer.

Bevis för att min man har fyllt trettio!

·         Julen 2003. Jag plockar fram ett magert utbud av julpynt och F fnyser aningens föraktfullt: Vi ska väl inte ha några töntiga JULGARDINER?!? Julen 2011 låter det istället: Det vore fint med några JULGARDINER, det kanske vi ska åka och handla?

·         Julen 2011. F och jag nickar i samförstånd och säger att ok. I år får det ske. Nu har vi kommit fram till den ultimata vuxenpoängen. Vi önskar oss en ostkupa i julklapp.

·         Skägget rök och kvar blev en mustasch. Egentligen skulle jag kunna sätta punkt här om det inte vore så att händelsen fulländades av kommentaren ”Det får mig att se yngre ut!”

·         Innan vintern kom inredde han uteförrådet. Med hyllor. Så att allt skulle bli lättare att organisera och hitta. Jag som älskar ordning och reda och inredning och hyllor och att hitta jublade, och jag förstod även att min älskade make har mognat då våra förråd vanligtvis brukar fyllas på av allt möjligt skit längst fram i dörröppningen så att det inte ens går att komma in.

·         F och jag har köpt hus!

Slutligen kommer här ett bevis för att min fantastiska man trots sin trettioåriga mognad har en del kvar till fyrtio.

”Älskling! I vårt nya hus vill jag ha en tjockteve i källaren, som jag kan spela Nintendo på!”

Lite frosseri i ljuvliga bebisstunder del 2

De ljuva bebisstunderna är många. Här kommer fler ögonblick, gamla som nya!

·         I slutet av november var vi på ett stort kalas. S trivdes som fisken i vattnet trots stoj och stim, vuxennyp i hennes runda kinder och glatt tjutande barn överallt. Toastmastern deklarerade att man gärna fick hålla tal till huvudpersonens ära och då signalerade S att hon ville stå upp. F låter henne stå i hans knä och med viftande armar hörs en lång och högljudd harang av ”Gla gla, ba hadja gla!”. De efterlyste tal, så då höll hon ett. Ett som varade under hela fikastunden, och samtidigt som andra mer förberedda försökte prata. Stolta och roade, kände jag och F oss då!

·         S är ca fem månader och hon sitter i sin barnstol och leker med diverse leksaker. Jag brukar lägga upp en stor hög med grejer på köksbordet som jag kan ta av och ge henne när hon allt som ofta leker leken ”ta en grej och slänga i golvet”. Bland de bortslängda prylarna på golvet ligger några plastmuggar och en napp. Jag tar upp dem och lägger nappen i muggen, och gör en minnesanteckning att jag ska skölja nappen innan hon får tillbaka den. En stund senare råkar jag av misstag ge henne muggen med nappen i vilket jag kommer på när jag vänt mig med ryggen åt henne. Jag snor runt och där sitter S med nappen i munnen, lite på sned, suger förnöjt och håller muggen i örat som att hon sitter med en kopp kaffe och filosoferar. Jag kan bara gapskratta åt synen!

·         Hon vet att jag är hennes mamma. Frågar jag ”var är mamma?” så pekar hon på mig och ler. Det värmer hjärtat.

·         S vaknar ungefär samma tid varje dag, trots att hon ibland skulle behöva sova längre. Då får hon välling och en ny blöja, och sen lägger jag henne bredvid mig i sängen och så försöker vi somna om. Tätt intill vill hon ligga, och så tittar hon utforskande på mig med stora blå ögon, drar mig lite i håret eller fingrar på min näsa innan hon somnar. När hon vaknar efter en stund igen är hon så glad så glad! Det är en underbar stund på dagen.