Grågyllene vardagsmys och så vill jag ha det!

Jag minns att även om det ibland var frustrerande, jobbigt och svårt att vara liten, så var det även roligt att vara det. Jag tror att jag infaller under kategorin ”människa som haft en lycklig barndom”, och jag tror att om man har turen att ha haft det så, så är det härligt på ett alldeles speciellt sätt att få egna barn. För på ett sätt är det som att man får återuppleva många egna vackra minnen, fast med en alldeles egen bebis. Och det är verkligen något alldeles särskilt.

Jag kan minnas speciella utflykter, resor eller skojiga tillfällen och tänka att ”Åh! Det där måste vi göra med dottern! Eller dit måste vi åka, eller det där måste hon få uppleva!” Men framförallt kan jag titta tillbaka på det absolut härligaste när man var barn – det grågyllene vardagsmyset. Nu låter det som att jag har växt upp i en rosa bubbla med lycka vart jag än vände mig och så var det förstås inte. Ingen familj är perfekt och ingen människa växer upp utan att slipas i kanterna av livets hörnstenar, men jag hade en fin grund att stå på och jag hade det både tryggt och roligt hemma med föräldrar och storasyster, mormor, farmor och farfar, och goda grannar. De utgjorde basen.

Vad innebar då vardagsmyset? Jo det innebar att vi gjorde det som jag tror alla barn i hela världen vill och längtar efter. Vi var tillsammans. Vi satt ner tillsammans på kvällen och åt middag och pratade om hur våra dagar sett ut, hur vi mådde, hur det gick i skolan, om mammas och pappas jobb, om diverse saker. Jag minns att jag blev förvånad ibland när jag besökte kompisar och det kunde stå några kastruller med mat på spisen när vi kom hem till dem. Det var bara att ta för sig, man fick äta när man hade tid och var hungrig och efteråt gick vi till kompisens rum, stängde dörren och lekte därinne själva. Ingen samling, inget gemensamt "utvärderande" av dagen, ingen ögonkontakt med föräldrarna, ingen chans för dem att se hur vi barn mådde.

Så vill jag inte ha det. Jag vill att min dotters barndom ska präglas av ett gyllene vardagsmys som innebär att man umgås och tar hand om varandra, även om det bara är över en gryta med falukorv och Aktuellt på teven. Så vill jag ha det.

Duschterapi

Jag har snöat in på en anekdot. Den är trist, intetsägande och inte ens värd att nämna här. Den är nog inte ens värd att kallas anekdot då namnet ger förväntningar om något skojigt, minnesvärt, tokigt eller mysigt. Händelsen eller minnet eller vad jag nu istället ska kalla den, kretsar kring en schampoflaska av ett visst märke, och en sådan flaska står för tillfället sedan några veckor tillbaka i min dusch. Detta resulterar i att jag varje gång jag duschar och därmed använder flaskan, kommer att tänka på denna småtrista anekdot. Suck. Jag blir trött på den varje gång jag duschar och överväger, trots att jag är nöjd med schampot i övrigt, att slänga ut den bara för att jag är så sablas himla trött på den icke-värda-namnet anekdoten!

Men häromdagen så kom jag på det!

Inspirerad av det numera uttjatade begreppet ”mindfulness” samt av SVTs nya dramaserie ’Coacherna’ så kom jag på att man ju som människa trots att det ibland verkar som en omöjlighet, kan lära sig konsten att förändra sina tankar. Med mycket arbete förstås, men det kan det ju vara värt för jag är verkligen, verkligen trött på min tråkiga icke-minnesvärda anekdot nu. Detta kom jag på i ovannämnda dusch häromdagen, och nu har jag bestämt mig för att byta ut anekdoten mot något annat. Jag har inte riktigt bestämt mig mot vad ännu, men jag tror att den ska ersättas av något självförverklings-mantra typ ”Vad vacker du är idag!” eller ”Du kan gör allt du vill i livet!”. Vad tror ni om det? Schampoflaskan ska alltså istället för att påminna mig o den inte-ens-värd-att-nämna anekdoten få mig att tänka på något positvit och helande, något som öppnar upp för en strålande härlig dag fylld av självkänsla och inombordslig skönhet.

Jaja. Lyckas inte schampot med det, har jag i alla fall blivit ren i håret. Och för en småbarnsmamma är det också lyxigt!