Ingen hämtar dig åter, nej ingen!

S och jag busar. Hon susar runt i sin gåstol och jag gömmer mig bakom hörn och när hon kommer åkandes tittar jag fram och hojtar ”tittut!”. Hon skrattar så hon kiknar och jag springer om nästa hörn och leken upprepar sig. Mot slutet omfamnar jag henne och myser : Fångad!

Då kommer den plötsligt över mig, ramsan.

”Fången i trollens skal, ingen hör hur du gråter, ingen hämtar dig åter.”

Jag vinglar nästan till när orden efter alla dessa år sköljs över mitt inre, jag hade helt glömt bort den förfärliga ramsan. Jag minns inte vem det var som brukade säga den, om det var pappa eller kanske min syster eller var det en dagisfröken? Det spelar ingen roll, den användes förstås med kärlek och tankar om bus och lek, men fy vad jag avskydde den. Jag minns att jag var tillräckligt stor för att inte ta den på allvar egentligen, men att jag inombords alltid var livrädd och ville gråta. Fången? Nej jag vill inte vara en fånge! Troll? Läskigt. Gråter? Är det så hemskt där att jag gråter? Och varför hör ingen mig? Är jag instängd? Och sedan det allra värsta av allt: ingen hämtar dig åter. Är det ingen som saknar mig? Varför kommer inte mamma och pappa och räddar mig?

Den största skräcken av alla alltså. Att bli övergiven. Bortglömd och inte saknad, det måste ju vara människans och kanske framförallt barnets största skräck någonsin. Och det skojskräms man med i en fånig ramsa? Jag lovar mig själv att aldrig skämta med S på det sättet. Det finns mycket annat bus man kan göra, och jag tänker aldrig någonsin hota att överge mitt barn. Inte ens på skoj.

Jullov, ljuvliga jullov!

Det blev visst ett juluppehåll med bloggen! Fru Andersson hade jullov. Eller, rättare sagt hade Herr Andersson jullov och då passade frun också på eftersom vi då var två personer hemma som kunde turas om att ta hand om busfröken. För lilla S har minsann inte riktigt greppat det här med lov. På ett jullov ska man först och främst sova ut. Det skiter sig alltså redan på första punkten. Dagen börjar klockan sex. Senast. På ett jullov ska man efter sin sovmorgon och alldeles för långa och sena frukost ligga i soffan i stora koftor och ostyrigt hår, käka alldeles för många praliner, läsa julklappsböcker och titta på Sällskapsresan för 78:e gången och Sagan om Ringen-trilogin (extended version) för 84:e gången. Sedan tar man en pliktskyldig promenad innan man lägger sig i soffan igen och spelar kort och käkar apelsiner och dadlar och tar sig en liten, liten whiskey. Ah. Jullov, ljuvliga jullov.

F, S och jag var förkylda. Två gånger var. Det snörvlades, hostades, nystes, ruggades och huttrades. F och jag fick turas om att gå upp i ottan, den som kände sig sjukast för dagen fick sovmorgon medan den andra satt och hängde på ryamattan i vardagsrummet med en rullande liten tös bredvid sig. Urpigg trots snoret. Utanför var det beckmörkt, ingen snö fanns att lysa upp decembermorgnarna. Granen barrade sig kal bara man tittade på den, Paradisasken erbjöd endast fyra ratade romrussinpraliner och knäcken hade flutit ut. Ah. Jullov, ljuvliga jullov.

Trots den nu påstådda misären var det faktiskt ett ljuvligt jullov. Visst var det oturligt att vi skulle snora sönder den, men vi fick i alla fall vara tillsammans. Trots rekordet i antalet använda näsdukar lekte vi så mycket vi bara orkade med vår fina dotter, umgicks med familjen, promenerade, åt lunch på stan, åkte skridskor (kräver nog ett eget blogginlägg), sörplade lös knäck och tittade lite på teve. Ah. Jullov, ljuvliga jullov.