Åh! En gardin!

Om upptäckarglädje och nya perspektiv

S är en riktigt nyfiken bebis. Jag och F tänker såklart som de stolta föräldrar vi är att hon är extra nyfiken, pigg och klok. Sanningen är nog att det ligger i människans natur att upptäcka och känna en lust inför att finna nya saker (dock ofta lust blandat med rädsla) och för S är hela världen ny. Varenda liten form, färg och sak är ny. Likaså är ljud, musik, miner, känslor och smaker nytt. Hon är färsk i denna värld och för varje minut, varje dag lär hon sig om världen kring henne. Och det är så fantastiskt spännande!

S vaknar på morgonen och börjar jollra. Benen går direkt upp i luften, händer sträcks ut och hon tittar sig omkring. Gång på gång försöker hon sätta sig upp, men ännu är hon inte tillräckligt stor och stark för den bedriften så det är först när hon får hjälp som det lyckas. Och då sprider sig ett lyckligt leende över hennes ansikte och hon tittar sig nyfiket omkring. Hon ser spjälorna i sin säng, hon ser tygskyddet framför dem, hon ser sin mamma eller pappa, hon ser vårt sovrum med en säng med orangeblommiga lakan och en prickig sänggavel, hon ser färgskiftande löv utanför fönstret som vajar i vinden. Och allt är så spännande, så spännande! Även om S är trött och gnällig är hon nyfiken. Hon tittar sig alltid piggt runt omkring och upptäcker och upptäcker. Först förstod hon att hon kunde se överhuvudtaget, sen att hon kunde vrida på huvudet och se mera. Efter det kom hon på att hon kunde sitta upp och se ytterligare nya vyer, och på sistone vill hon helst stå hela tiden. F och jag får kramp i armarna där vi håller en aningens vinglande och nyfiken bebis som knappt längre nöjer sig med att stå i knäet på oss. Hon vill helst stå och hålla sig i bordet i vardagsrummet för att upptäcka ännu fler nivåer, och står hon inte så är det allra roligast att gå runt och titta och känna på alla saker hon ser. Åh! En gardin! Är det sant!? Åh! En grön vas! Åh! En vit vägg! Nämnde jag att ALLT är så fantastiskt spännande?

Än en gång tycker jag att vi vuxna människor har att lära av våra småttingar. Inte så att vi ska gå runt och fascineras av bordsdukens blommönster, men kanske att det finns nya perspektiv att upptäcka och uppskatta. Jag har alltid tyckt om att försöka se ett rum eller en plats på ett nytt sätt. När jag var liten gick jag ibland runt med en stor spegel framför mig som jag tittade ner på, för då såg det ut som att jag klev runt i taket. Jag har alltid tyckt om att möblera om för att hitta nya former och stämningar i ett rum, och jag har ofta lytt det råd en svenskalärare en gång gav mig på högstadiet. Han sa; ”lägg dig på golvet då och då, det är ett härligt sätt att få nya perspektiv på tillvaron”, och han har rätt. Låt oss därför dela bebisens upptäckarglädje lite då och då genom att titta på en bekant sak på ett nytt sätt. Om vi då får uppleva ens hälften av den lycka lilla S känner varje gång hon t ex ser min mönstrade morgonrock i badrummet, så har vi vunnit!

Åh kom hit med dina kalla händer!

Finns det något bättre? Något mysigare, härligare och mer kärleksfullt än när din man kommer och stoppar sina iskalla händer innanför din tröja? Eller ger dig en kram när han kommer in iskall från kylan? Eller stoppar in sina isklumpar till fötter under ditt täcke, mot dina varma ben? Tydligen är det det som gäller i alla fall, om man får tro Bella och Sookie.

Bella och Edward ligger och håller om varandra. Hon är varm, han är kall. Hon är en människa och han är en vampyr. De kramas på hennes säng, de kramas i hennes bil eller de kramas på en äng. Det är ungefär det de gör tillsammans. Ibland byter de några få ord med varandra, ibland slåss han för hennes skull och ibland kysser hon hans kalla läppar. Och de drömmer om en evighet tillsammans. Vad de har gemensamt? Jag vet inte, och jag tror inte att de vet det själva heller. Ändå är de så övertygade om sin djupa kärlek som ska hålla för alltid att hon är beredd att offra precis allting i sitt liv för att få vara med honom. Familj, vänner, karriär, eventuella barn, ingenting spelar någon roll. Hon vill bara hålla sin isklump i famnen på en äng för resten av livet. Ja just det, och käka blod också. Icke att förglömma.

Jag talar naturligtvis om Twilightfilmerna, som baseras på de omåttligt populära böckerna av Stephenie Meyer. Flicka möter pojke, kärleken är omöjlig eftersom han är vampyr och inte hon. Vi ser det även på teve i serien True Blood, samma story bara oändligt mycket blodigare. Men den romantiska linjen har vi sett förut, Romeo och Julia är kanske en av de mest kända föregångarna och inspiratörerna och tusentals böcker och filmer tar upp samma tema. Men jag slås alltid av att kärleksparen aldrig känner varandra! Det räcker oftast med en blick, ett kort samtal eller kanske en beröring för att de ska veta. Veta att det är de för alltid, att de är som gjorda för varandra och att de aldrig ska vilja skiljas åt även om omgivningen är av motsatt åsikt. När blev det så enkelt? Var är scenerna med den första aningens taffliga dejten när båda parter är nervösa och försöker framstå i sin allra bästa dager? Var är det första bråket om vems tur det är att tvätta? Var är scenen när båda är urförkylda, snoriga och sura? Var är scenen med kärleksbarnet/kolikbarnet som aldrig sover? Listan kan göras lång över tålamodsprövande scener som gör att människor lär känna varandra och därmed också kommer närmare varandra. Listan bör även fyllas på med positiva händelser som såklart också bidrar till lära-kännandet och som fördjupar kärleken. Premiärnatten i den första gemensamma lägenheten, en torsdagskväll med en hemmagjord lasagne och en lust och iver att berätta precis alla tankar och känslor man har upplevt under dagen för varandra, den stunden man blir föräldrar, listan kan göras lång…

Nej i filmens värld räcker det med några kalla händer mot en varm rygg bara händerna tillhör personen (läs mannen) med den mystiska blicken som innehåller svårmod och dyrkan för bara dig, dig, dig. Då vet man tydligen att man ska tillbringa evigheten tillsammans. Jag tror att det romantiska i det även är just den naiva tanken, att det skulle vara så enkelt. Tänk om det räckte med ett kort möte i julhandeln? Det kanske är så enkelt att vi köper den billiga bilden av romantik för att vi inte behöver bli påminda om dammsugning och dagishämtning när vi går på bio eller läser en bok? Fast om jag får välja blir jag heller inte påmind om iskalla fötter under täcket, dem får vampyrkarlarna gärna behålla för sig själva.

Finmotoriska klantföräldrar

S är ganska ljudkänslig när hon sover. Och det är märkligt vad hon kan reagera på för ljud. Ibland vaknar hon bara jag går i trappen, som knarrar lite, och ibland fungerar det att köra med elvispen bara två meter från henne där hon ligger och sussar sött i sin vagn. Det är nog så att de plötsliga ljuden är värst, inte så konstigt egentligen, och de mer monotona ljuden är sövande i sig. Dammsugning fungerar helt ok om man börjar dammsuga så långt bort från henne som möjligt, för att sedan närma sig sakta. Elvispen kan man ju smyga på för att sedan trappa upp i styrka och ljudvolym, och likadant är det med hårfönen. Men så var det alltså problemet med de plötsliga ljuden, och för mig och F har det blivit allt tydligare hur ofta plötsliga ljud förekommer i vårt hushåll. F är aningens känd inom familjen för att inte alltid vara så värst smidig. Han tappar och spiller, dunkar i med grejer och drämmer i dörrkarmar när han passerar dem. Extra tydligt är detta ”personlighetsdrag” nu, när det kan framkalla konsekvensen av en gnällig och övertrött tjej vid för mycket slammer. Men det har även blivit ganska uppenbart för mig, hur mycket man faktiskt låter vid helt normalt och dagsvanligt ”jag lever och grejar”. Jädrans vad klumpig man är som människa! Fast jag tror aldrig man har tänkt på det sättet, förrän nu. Diskar man är det rätt uppenbart att det slamrar och låter, men varför då egentligen? Noterade efter dagens frukostdisk att jag lätt som en plätt tjongade i kastrullen i diskstället när jag skulle placera det på torkning. Hade det behövt låta om min finmotorik varit bättre? Om jag bara hade koncentrerat mig på att sikta en millimeter bättre så hade ljudnivån garanterat sjunkit. Det låter jobbigt, att behöva tänka på varje liten pryl man gör, men det kanske går att träna upp för att sedan slippa tänka så mycket på det. Ungefär som när man tränar sig på ett instrument. I början är ett C-dur på piano extremt svårt att ta med rätt fingrar, men efter ett tag är det förmodligen det lättaste du kan göra på det instrumentet. Kanske är det likadant med finmotoriken i vardagen?

Frågan är om det är värt ansträngningen? Trots allt består livet av diverse ljud, både monotona och plötsliga, och kanske är det bara bra att vara en klantskalle som vänjer dottern vid detta. Själv kan jag i stort sett somna varsomhelst och närsomhelst. Ljud bekommer mig sällan. Kanske var det mina föräldrar som slamrade så mycket när jag var liten att jag vande mig vid det? Nu när jag tänker efter så är min far rätt burdus med kastrullerna. Det är nog bara bra.

Barnskrik och kanske jag också borde skrika lite oftare?

När S skriker tror jag att mitt hjärta ska brista. Det är som att någon drar ut det med en lång virknål rakt ur kroppen på mig. Det låter som en dålig skräckfilmsscen, jag vet, men jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Att en bebis skriker är förstås det mest naturliga i hela världen, det är människans sätt att kommunicera innan den har funnit andra, något mer nyanserade vägar. Och jag tror det är gjort så att vi föräldrar ska må så dåligt av skriket att vi reagerar med omtanke och en vilja att genast ta reda på vad som är fel, så att vi kan trösta vårt barn.  Vi känner igen våra egna små parvlar och känner inte alls lika starkt när någon annans bebis skriker, även om jag måste erkänna att det gör lite ont i mitt hjärta även när kompisarnas småttingar ger hals. Det är väl empaten i mig som gör sig påmind.

S skriker när hon är arg, ledsen, hungrig, frustrerad, trött eller har bajsat. Inget ovanligt alltså. Hon kan även gasta på rätt bra om hon har tröttnat på en aktivitet, t ex en lek eller kanske oftare bilåkning. För det mesta går det bra att resa med henne, hon sitter antingen och kikar nyfiket på omvärlden, eller så somnar hon av bilens rörelse. Att stanna i trafikljus är inte så populärt vilket har förorsakat en å annan ”vi hinner!” både från mig och F håll.

När hon skriker tror jag och F ibland att jorden ska gå under. ”Herregud hon måste vara dödssjuk!” tänker vi ibland. Nähä, hon var bara trött... Nu i förkylningstider känner vi oss som de stora bovarna då vi tvingas använda både näsdroppar och en förhatad men ack så praktisk nässug. Små barn kan ju inte fräsa så därför måste snoret ut med vår hjälp och det är klart att det inte är behagligt, men så vidare farligt är det ju inte heller. S har lärt sig vad som komma skall när hon får se den lilla slangen med tillhörande filter, och hon börjar helst skrika redan innan man lyckas pricka hennes små näsborrar. Efteråt är hon arg som ett bi och hon inte bara skriker och gråter så tårarna sprutar, utan hon pratar även med mycket arg röst som att hon svär och förbannar hennes vanligtvis så omtänksamma föräldrar som nu gjort den otroligt onda gärningen att befria henne från hennes snor. Att hon andas lättare hinner hon inte reflektera över förrän en bra stund senare då hon oftast somnar lättad men även utmattad av allt skrik.

Även om jag tycker det är hemskt med bebisskrik, så kan jag också på ett sätt tycka att det är vackert. Inte själva ljudet, utan det faktumet att det inte finns några gränser för att kommunicera sina känslor. Ingen bebis skulle tänka att det inte passar sig att gråta eller skrika av sociala skäl, som man senare lär sig. Gråta gör man inte var som helst eller närsomhelst, det är inte riktigt ok. Eller? Varför inte s.k. negativa känslor skulle vara lika godkända att utagera som de s.k. positiva är egentligen en gåta. Barnet lever här och nu, är det glatt så ler och skrattar det, är det ledset så gråter och skriker det. Alla känslor är lika mycket värda och allt som hon visar är äkta. Hon har ännu inte lärt sig några sociala koder där det finns rätt och fel tillfälle för olika känslor. Det är lite rörande tycker jag, och jag önskar ibland att vi vuxna till viss del skulle anamma detta tänk. Världen skulle nog bli lite för rörig om alla utagerade sina plötsligt uppblossade känslor direkt, det förstår jag att det inte skulle fungera. Men jag skulle ändå önska att flera och då kanske främst äldre människor inte kände sig så tillknäppta när det kommer till ilska eller sorg. Många skulle nog känna sig friare inombords om de fick kommunicera de känslorna snarare än att stänga in dem.

Så hur hittar vi en medelväg? Kanske genom att inse att det är lika ok att vara glad som att vara arg, om vi lägger till en portion mognad att analysera varför jag känner som jag gör? Och hur kan jag komma tillrätta med situationen? Sedan kanske vi bör gå tillbaka till barnets här-och-nu-tänk igen och låta känslor som långsinthet, martyrskap och alltför mycket stolthet gå i graven. Kan det bli lagom, tro?

Vi vågade!

Ibland kan jag knappt tro att det är sant, att vi vågade. Jag har aldrig någonsin varit så modig som när jag träffade F. Jag hade varit modig i andra sammanhang, visst. Jag ställde mig och sjöng på en jättescen som elvaåring, jag vågade söka den gymnasieutbildning jag ville trots protester, jag vågade flytta till Ransäter efter studenten, jag vågade söka och sen tacka ja till en plats på Musikhögskolan, jag vågade resa till Gambia och bo i en hydda i en månad, jag har vågat ett å annat. Men jag hade aldrig någonsin varit så modig när det gällde kärlek som när jag träffade F. Men hela mitt inre skrek: Du måste! Kom igen, annars ångrar du dig! Så jag vågade. Och framförallt, han vågade också. Jag tog honom med storm, och han vågade hoppa på tåget. Ett halvt år senare hade vi flyttat ihop, åtta år senare var vi gifta och ytterligare ett år senare blev vi föräldrar. Tänk att vi vågade allt detta…

Undrar vad vi ska våga härnäst?

Äkta vara

Ibland duger det inte att bara försöka. Den ska helst finnas där naturligt, den där äkta känslan.

Ett leende är inte genuint om personen som ler bara försöker le, men inte menar sitt uttryck helhjärtat. Hon kan då straffas för det och kallas falsk, skenhelig eller kall. Men hon försökte ju le! Försöka duger, eller? Nej ibland räcker det som sagt inte.

Jag kollar med ett halvt öga på höstens säsong av Idol och blir som vanligt både arg och irriterad samtidigt som jag blir glad och fascinerad över unga människors talang och framåtanda. Deltagarna är unga, som vanligt, men de förväntas ändå vara erfarna och insiktsfulla. De ska mena vad de sjunger, det räcker inte att försöka utan det ska vara äkta. Känslan ska komma inifrån, de ska vid 16-årsålder veta vad sann kärlek är, vad sann besvikelse och sorg är, vad livet innebär. Sedan förväntas de även vara superstylade, sjunga perfekt, dansa och röra på sig naturligt och vara nytänkande, rockiga, personliga och tusen saker till. Allt på världens stelaste scen inför en sträng jury och forskande tevekameror. På en scen som är så långt ifrån äkta förväntas de unga talangerna vara just det, äkta.

Vad finns det då här i livet som vi tillåter vara fullgott vid ett tappert försök? När räcker det att försöka, när kräver vi inte att det ska vara äkta vara och att det ska finnas där naturligt? I skolan uppmuntrar vi eleverna till att alltid försöka och göra sitt bästa. Där värdesätter vi kämpaglöd och personlig utveckling, även om regeringen inte alltid låter oss betygssätta processen utan enbart den färdiga produkten. Jag är övertygad om att vi måste få träna oss på att vara äkta. Vi måste öva oss på att kommunicera våra känslor och på att våga släppa fram vårt innersta. Och för att kunna det måste vi även själva känna vårt innersta och klara av att identifiera våra egna känslor. Och det gör vi bara genom att öva oss på det, och att ge det tid. Att som tonåring förväntas gestalta den stora kärleken när man kanske bara upplevt korta förälskelser gentemot den f.n. hetaste artisten tryckt på en OKEJ-poster är att kräva för mycket. Målet är naturligtvis att en uttryckt känsla ska vara äkta, men fram till den finns där, duger det att försöka.

Gravidspår och Tack för benen!

Häromdagen upptäckte jag att jag satte mig ner för att sätta på mig strumporna. Helt utan att tänka på det har jag blivit en liten gumma, och jag vet att det beror på att jag gjorde så när jag var gravid. Eller så la jag mig ner, allt för att på något sätt som då kändes omöjligt, få på mig de halvmeter långa stödstrumporna med en mage stor som en luftballong i vägen. Stödstrumporna var tajtare än en cykelslang, men min tröst i brottningseländet var i alla fall det designade mönstret. Jag vägrade kapitulera till Apotekets nylonstödstrumpor, utan köpte dem istället på nätet(www.pahnemedic.com)

Andra spår av min graviditet, förutom bredare höfter och lite extra hull här och där, är att jag plockar upp saker från golvet med tårna. I och för sig hade jag redan innan svällandet satte igång börjat utveckla denna konstart, men den eskalerade i takt med magens växande. T ex handduken i badrummet som jag torkar upp vatten efter duschen med, den både åker ner på golvet, används och plockas upp med fossingarna. Använda sockor liggandes på golvet får fötterna ansvara för att plocka upp, det är ju ändå de som har använt dem så det känns ju lite logiskt. F kallar mig ibland fotkonstnär. Då jag ofta blir varm om mina fossingar medan jag äter skalar de lätt av sig själva, och kvar under köksbordet blir små högar av strumpor och raggsockor. Är de riktigt på bettet kan de t.o.m. klä på sig själva igen, när måltiden är över och kroppen och därmed fossingarna återgår till normal temperatur. Allt kan ske under bordet, i tysthet, och den som sitter mitt emot behöver inget veta.

Å vad det är ljuvligt att numera kunna böja sig framåt! Ibland glömmer jag som sagt bort det och låter fortfarande tårna få knipa om objektet som ska upp från golvet. När jag var gravid började jag plötsligt värdesätta alla småsaker vi tar för givna att kunna göra. T ex att kunna gå. Foglossning och sammandragningar satte stopp för den lilla detaljen i mitt liv, och att bara ta sig till bilparkeringen räckte som motion för flera timmar framåt. Detta tänkte jag på häromdagen när jag och S var ute på en långpromenad. Då ökade jag takten och småsprang en bit, bara för att jag kunde. Sen fick jag stanna och flåsa lite, då konditionen fortfarande inte är helt tillbaka (som om jag hade en innan, bah!) men för mitt inre skyllde jag på att vagnen väger dryga 20 kilo och sen är det ju härliga 8 kilo bebis i den också.

För att sammanfatta detta lilla inlägg. Jag är glad att jag har ben som jag kan gå med, och som gravid bar mig i alla fall korta bitar trots att jag under en period vägde som en mindre elefant. Jag är glad att jag har mag- och ryggmuskler som gör att jag kan böja mig ner och plocka smutskläder, och jag är glad att jag har fossingar som hjälper benen att få balans när jag går samt kan hjälpa till med en å annan strumpa som ligger på golvet och skräpar.

Äppelpolitik

På promenaden ser jag ett tecken på att det finns människor som har tänkt till. Som vill gott, och som med enkla medel gör världen till en bättre plats. En liten handling kan göra så mycket!

Fastsatt på grinden satt en stor korg med äpplen, och en skylt: ”Varsågoda!” Det är genialiskt. Jag passerar trädgård efter trädgård som har ett överflöd av äpplen och andra frukter och bär. De som bor där hinner omöjligen ta vara på all frukt, och jag tycker det är ett sådant slöseri. Varför gör inte alla som de ovannämnda äppelskänkande människorna? Jag blev glad och tog naturligtvis två äpplen, ett till mig och ett till F. Vi som inte bor i hus med tillhörande trädgård är oftast förpassade till ICA Maxi, och vad säljer de? Kanske en sort –varken billigare eller dyrare än någon annan- som bara får heta ”Svenska äpplen” som om det bara fanns en äppelsort i Sverige, och sedan säljer de fem andra sorter från Holland, Frankrike och t.o.m. Nya Zeeland. F såg ett äppelköpande par häromdagen stå och plocka i högen från Landet Längst Bort och blev så irriterad att han var på vippen att säga till. Vet de vuxna människorna inte vart Nya Zeeland ligger? Kan de inte tänka själva att det är ogynnsamt för miljön att välja den sorten när vi har utmärkta svenska sorter? Och varför måste affärerna sälja äpplen från Nya Zeeland när det är som störst säsong just nu, här hemma i Sverige?

Vi är vana, och bortskämda med, att alltid ha tillgång till allting. Mitt i sommaren ska vi käka apelsiner. Nu på höstkanten när vi precis borde ha snaskat oss tillfredsställda på söta, svenska jordgubbar kan man fortfarande köpa svindyra men smaklösa gubbar från Belgien eller liknande. Det som för bara några månader sedan kostade 20 kr/litern kostar nu det tredubbla, och här kommer det konstigaste. Vi betalar det. Vi måste sluta med det! Det är så enkelt som tillgång och efterfrågan, affärerna tar in det vi köper. Och istället borde vi dela med oss av det vi har. Familjen med flera äppelträd kan väl låta oss äppellösa komma och plocka. De blir av med överflödet av frukt som hamnar på gräsmattan och ruttnar, och jag och F kan njuta av svenska äpplen istället för dyra Nya Zeeländska. OK?

Om ingen ser, så finns det inte…

Ibland tror jag att om ingen ser det jag gör, så finns det inte. Helknasigt, jag vet det. Ändå kan det kännas så när jag t ex norpar en chokladbit ur skafferiet, fastän jag egentligen inte borde. Det är inte en jättesmart idé att storhandla på chokladfabriken när man 1. Har ett chokladberoende och tror att om ingen ser det jag gör så finns det inte 2. Försöker bli av med gravid-hullet.

Jag älskar choklad. Hur kan man inte älska det? Det är sött, lite kladdigt, det smälter i munnen, det får en att känna sig lycklig. Choklad är fantastiskt. Jag har aldrig kunnat förstå dem som hellre köper en påse sura karameller stället. Eller salta. De sura är så sura att man måste skrynkla ihop hela ansiktet och hålla andan tills den värsta bieffekten av godiset är över. Inte mycket till njutning där inte. Och salt godis?! Jag kan inte för mitt liv förstå vad som är så gott med det? Har jag ett saltsug är jag oftast hungrig och då äter jag gärna salami eller kanske skaldjur om jag är på det salta humöret. Det saknade jag förresten när jag var vegetarian, det där riktigt salta som bara kassler eller liknande kan uppfylla. Det funkar inte att ersätta med lakrits.

Hursomhelst så kan jag alltså få för mig att den där chokladbiten som slinker ner när ingen ser, inte existerar. Jag har funderat på varifrån det beteendet kommer. Jag minns ibland när jag var liten och jag och grannkompisarna körde glasstricket med våra föräldrar. Först gick vi till mina päron och bad om varsin glasspinne ur frysen. Jo, det kunde väl gå för sig. Kort därpå traskade vi över till grannarnas föräldrar och bad om glass där med. Med oskyldiga barnögon svor vi på att vi inte ätit glass någon annanstans, vilket resulterade i jackpot! Alltså; två glassar på raken ur samma frys hade varit otänkbart, men nu kom de ju från olika ställen. Att vi åt två glassar var, var det ju ingen som såg. Alltså var det ok.

De flesta av oss med någorlunda socialt beteende gör vissa kroppsliga behov i vår ensamhet. Är det bara av artighet, eller finns det lite av samma tänk här med? Om bara jag är närvarande, existerar inte min fis då? Jo, har jag ätit två glassar så gör den nog det…