Vad skönt att jag inte är så trött, det gick ju bra att gå upp idag. Men vad är det som låter? Dottern? Hjälp jag sover ju fortfarande!

Och så var det ju den lilla detaljen med sömnen. Å du ljuva tillstånd av total bortkoppling där drömmarna får flöda, benen sträcka ut sig och huvudet vila mot kudden. Den mjuka, fluffiga och härliga ku… ”Gla gla”! Ja just det ja, jag har ju en bebis. Som gärna vaknar tidigt. Nu har jag ju redan bitit mig i svansen och skrivit i ett tidigare blogginlägg att jag känner lyckobubblor i magen när jag blir väckt klockan fem på morgonen av en liten sprattlande S som leker och pratar och gör sitt bästa för att dra sin morgontrötta och ABSOLUT natt-trötta moder ur sängen. Och visst är det så, men kanske inte riktigt varje morgon.

Sömnbrist får en människa att göra tokiga saker, dumma saker, konstiga saker, ibland roliga saker och ibland elaka saker. Eller, kanske snarare får den människan att verbalt uttrycka sin sömnbrist helst mot en annan människa än den lilla oskyldiga varelse som ligger och jollrar mitt i natten och orsakar tillståndet. Såklart är det F som får ta stryk. Det fanns en tid i början av vårt föräldraskap som jag milt strök honom över kinden när jag ville ha hjälp mitt i natten, men jag kan villigt erkänna att väckningarna har förvandlats till något av de mer brutala slagen. Nu puttar jag hårt och fräser i hans öra: ”Din Dotter Vill Dig Något!” Eller så rycker jag i hans omsorgsfullt instoppade täcke och ryter: ”Din Tur!”

Att bli väckt mitt i natten medför även en oväntad biverkning. Hunger. Inte bara en gång har F mitt i natten sömndrucket fått tumla nerför trappan till köket för att göra en nattmacka till mig som blodsockerfattig ligger och darrar i sängen. Smulor i sängen, får han som tack.

Idag på förmiddagen stoppade jag plastskeden med fruktpuré i min mun och framför S viftade jag med ett knäckebröd. Som tur var upptäckte jag att osten smakade mango innan hon med sin lilla pacman-mun hann få tag på den spännande nya leksaken mamma erbjöd. För några veckor sedan uppfann jag en ny OS-gren klockan halv fem på morgonen. ’Naken-åk på liten babysitter’ hette den, och den innehöll mer än ett överraskningsmoment. Jag måste ju även nämna att saker har flyttats runt här hemma och placerats på de mest konstigaste ställena. F nytvättade t-shirt la jag inte i garderoben utan hängde på trappräcket. Gårdagens tidning höll på att hamna i brevlådan igen och min telefon har tillbringat sina dagar på såväl skötbord som i S gåstol.

Men allt som ofta tycker jag det går riktigt bra att gå upp i ottan. Jag gullar med S, sjunger och berättar sagor. Tassar upp i morgonrock och känner mig morgonmysig och pigg. Det är så konstigt bara att hon jollrar högre och högre. Och att jollret tillslut förvandlas till skrik. Och gråt. Men vänta! Hjälp jag sover ju fortfarande! Jag har bara föreställt mig att jag pratar, går upp, byter blöja, sätter på små kläder och är morgonmammamysig. Jag sover ju fortfarande! Bäst att putta på F. Jag kanske ska fräsa med lite mildare ton idag att ”Idag Får Du Gå Upp!”

När jag väntade barn visste jag inte att…

·         Jag skulle börja prata som Mamma Mu.

·         Bebisars tånaglar är precis lika hårda som vuxnas. Och de växer snabbt.

·         Jag skulle komma att uppskatta att handla på ICA Maxi. Det är ju jätteroligt! Och framförallt så får man vara ensam en stund, och nosa på färska frukter, spana in ICAs egna fotoramar och mumsa på små, små portioner av kycklingwok och nya yoghurtsmaker. Pax för att åka och handla!

·         Jag behövde barnsäkra lägenheten redan efter 6 månader. S susar runt i sin gåstol, drar i bordsduken, fingrar på lampsladdar och försöker öppna kökslådor med pyttesmå, envisa händer. Min iPhone drämde hon i golvet efter att jag lämnat den på ett litet sidobord i lagom bebishöjd, och när jag skulle öppna ugnsluckan igår fick jag samtidigt parera bort henne med hela kroppen likt värsta gladiatorn för att hon inte skulle vara där och känna och riskera att bränna sig.

·         Jag skulle skratta och känna lycka i magen när jag blir väckt klockan 04.55 av en liten babblande gladskit som tycker att ”nu är det morgon, nu går vi upp!”

Två saker jag trodde jag kunde men som jag tydligen inte alls hade förstått

Jag får lov att erkänna detta, jag visste inte vad den lilla knappen var till för. Visst hade jag fingrat på den, provat att dra den lite upp och ned, men jag hade aldrig förstått funktionen med den. Tills för en vecka sedan, och nu har den revolutionerat hela min värld. Eller, i alla fall min städvärld. F håller en sprattlande och aningens dammsugarrädd liten  S när jag far runt med slangen i köket och städar ivrigt. Jag har kommit fram till en av mattorna och står och kämpar mig svettig, medan F storögt tittar på. När jag slutligen stänger av dammsugaren frågar han vad jag håller på med? ”Vad menar du?” frågar jag. ”Skulle jag inte dammsugit mattan?” ”Jo men varför kämpar du sådär?” Frågar F. ”Varför använder du inte knappen?” Knappen! Knappen som lättar på sugtrycket och inte gör dammsugningen lika tung när man dammsuger mattor eller liknande. Varför använde jag inte den? Jag kände mig ganska dum när min make får upplysa mig om denna STRÅLANDE uppfinning, kanske sådär 20 år försent. Jaja, man lär så länge man lever och den hemliga knappen har nu förenklat livet litegrann.

Samma dag är det en hockeymatch på teven. Mot slutet av matchen bestämmer sig det förlorande laget för att ”ta ut målvakten”, som det så snitsigt heter. D.v.s. målet får stå tomt, och laget får flera spelare på plan. F är lite stingslig då det förlorande laget råkar vara hans lag och han muttrar lite ohörbara coachningstips som inte når någon annans öron än mina. Jag försöker vara positiv och säger ”men det är ju roligt för målvakten att få spela lite på plan, med alla de andra!” F vänder sig hastigt om. ”Vadå?” ”Ja” fortsätter jag, ”jag menar han står där i sin lilla bur hela matchen igenom och får inte skridskosusa som de andra, han kanske tycker det är kul när han får vara med en stund på slutet?” F stirrar nu på mig och sedan brister han ut i ett gapflabb. ”Men älskling det är ju inte HAN som får spela! Han får gå ut och en annan spelare får komma in i hans ställe. Målvakten kan ju inte ge sig ut med alla skydd och grejer på sig och spela, det fattar du väl?!” Så dumt. Det borde jag ju ha förstått att det inte var målvakten som fick spela vanligt. Jag lutar mig tillbaka i soffan och tar istället upp den 1,5 cm långa stickningen (har inte kommit längre på två veckor) men i smyg tänker jag att när signalen ljuder så drar målisen av sig sin enorma skyddsutrustning som stålmannen ungefär och susar sedan ut på isen med de andra. Och två mål gör han, minst, för han vet ju allt om målburens och målvaktens svagheter. Ja så måste det vara.

Till mina läsare

Jag var inte säker på att ni fanns. Såklart hoppades jag på det, men jag visste inte säkert förrän jag kollade in på läsarstatistiken i inställningarna. Då uppenbarade det sig att ni finns, och att ni dessutom är ganska många. Vad glad jag blev! När jag skriver mina texter så gör jag det mycket för min egen skull, för att jag älskar att skriva och att formulera mina tankar. Då jag tillbringar den mesta tiden ensam med min bebis och inte alltid har någon att prata med är det skönt att få skriva av sig ibland. På ett sätt blir det som ha sällskap. Men det är onekligen en kittlande tanke att det även är andra som tar del av det jag skriver. Det gör att jag vill skriva mer och oftare, men tyvärr räcker inte tiden till det.

Jag har förstått att det har varit problem med att kommentera mina texter, vilket känns väldigt tråkigt. Det skulle vara fantastiskt roligt att få ta del av era tankar och åsikter kring det jag skriver, så det är ju väldigt trist att den funktionen verkar krångla. I inställningarna har jag valt att vem som helst ska få kommentera och att alla kommentarer skall publiceras, men ändå verkar det vara svårt att lyckas med den saken. Det är konstigt! Jag har nu varit inne och petat i inställningarna än en gång, så mitt tips är att försöka igen. Välj ”anonym” om du inte har ett OpenID el.dyl. Ett annat tips är att bli medlem i bloggen. Det finns en liten ruta ganska långt uppe till höger som säger ”bli först” då jag ännu inte har några medlemmar. Gör gärna det!

Jag hoppas som sagt att det ska fungera att kommentera nu, och att ni fortsätter läsa och följa min blogg! Allt gott, önskar Lisa

Lite frosseri i härliga bebisstunder!

Jag försöker leva så mycket jag kan i nuet, när jag är med min bebis. Det är lätt att falla in i lite väl mycket schema-tänk när dagen känns lång och man är ensam med S. ”Snart ska hon sova, sen ska hon äta, sen blir det lagom med en promenad, sen måste hon badas ikväll” och så vidare… Så här kommer några lycksaliga ögonblick då jag stannar upp och bara njuter av min härliga dotter!

·         För några dagar sedan vaknade S ovanligt tidigt och efter matningen hoppades jag att hon skulle somna om. Jag har lyft över henne och hennes täcke och kudde i min säng och vi ligger tätt intill varandra. Innan hon brukar somna lägger hon ofta sin gosekanin i ansiktet, jag tror det är en trygghetsgrej, och nu ligger hon och småfingrar på den samtidigt som hon tittar mig djupt i ögonen. Vi ligger och myspratar och jag gäspar och säger ”trött mamma”. Då tar hon kaninen och lägger den över mitt ansikte, som för att säga ”här, nu kan du somna.” Efter en stund sover vi båda, fortfarande tätt intill varandra. 

·         Det är numera väldigt spännande att utforska alla instrumenten i vårt musikrum hemma. Blinkande och med yviga armar knäpper hon på bas- och gitarrsträngar, slår på djémbetrumman eller hamrar på pianotangenterna. Hon sitter i mitt knä framför pianot, och skrattar när jag spelar ’ompa ompa’ med växelbas och färgar mina enkla ackord med diverse toner i fortissimo. Nu tror ni kanske att det ska komma en slutkläm på den här lilla texten, men det gör det inte. Det räcker såhär, för det är bara så underbart roligt och härligt att få ta del av S upptäckarglädje. Särskilt när hon med nyfiken blick fingrar på sådant jag bara drömmer om att hon senare ska visa intresse för.

·         S är för det mesta otroligt glad när hon vaknar. Först hörs det lite prassel, täcket eller filten kastas av och benen börjar sprattla. Väntar man en stund hörs ofta ”gla gla gla!” och ett litet fniss, och när man går dit så kikar hon upp ur antingen vagnen eller sängen och ser ut att undra nyfiket vem det är som kommer. När hon ser mig eller F sprider sig ett brett leende över hennes ansikte. Den här stunden är så mysig! Jag har hört om många andra bebisar som oftast vaknar ledsna, men inte lilla S. Hon är glad och nyfiken!

Halva förkylningen satt i brallorna!

Det är insidan som räknas. Jag bläddrar förstrött i en tidning och hajar till lite när jag ser den slitna klichén som reklamslogan. Målet med produkten är ett skönare yttre, vilket man enligt reklamen skall få genom att käka det piller annonsen vill sälja. Jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta. Det är insidan som räknas… Därför stoppar vi i oss något jox som gör oss vackrare på utsidan. Det är sanning och logik på hög nivå.

Motvilligt måste jag dock erkänna att jag, som många andra, blir tillfälligt gladare på insidan om jag är vacker på utsidan. Jag och goda vännen L lämnade en kväll nyligen våra sovande bebisar i pappornas omvårdnad och gick ut på krogen. Fnissande var vi överens om att det var roligt och härligt att bara få sminka sig och klä sig i klänning och stövlar, som omväxling till vardagens mammamysiga manchesterjeans och promenadvänliga gympadojjor. Likadant har jag liksom maken F känt nu när vi gått hemma i över en vecka och varit sjuka. Trots feber har jag de flesta dagarna tvingat in mig i duschen och sen har jag i största möjligaste mån undvikit de allra värsta mjukisbyxorna till förmån för andra lika bekväma, men lite snyggare kläder. Bara för att jag helt enkelt mår bättre då, inuti. F däremot kapitulerade till de slitna gråmelerade men fick för en timme sen ett riktigt uppvaknande. Vi badade en sprattlande liten S som glatt stänkte ner allt i badrummet inklusive F mjukisbrallor, så han tvingades sätta på sig ett par ”riktiga” byxor istället. Jag tror aldrig jag har sett någon kurera från en dunderförkylning så fort. Han gick från noll till hundra på fem sekunder och från att ha legat nerkurad i soffan och huttrat sitter han nu framåtlutad framför teven och hejar på sitt hockeylag, fortfarande hostande men lite gladare. Jag kan lova att det inte bara är målen i matchen som gör honom bättre till mods, utan att mycket sitter i känslan av att slippa de insnorade mjukisbyxorna. Men sen får man inte glömma bort att det handlar om timing också! Att fixa håret den första sjukdagen hade inte gett något annat resultat än ännu större utmattning, och att ligga i sängen och febra i jeans hade inte hjälpt någon. Däremot kan det vara en befrielse och en skön knuff framåt när man är sådär ”halvt” frisk. När man befinner sig i ingenmanslandet där man är för sjuk för att jobba eller gå ut, men tillräckligt pigg för att ha tröttnat på soffliggande framför dåliga teveserier och facebookande. Det är DÅ man ska byta lakan i sängen, tvätta håret och ta på sig en ren tröja som inte är två nummer för stor och har ett urtvättat Jurassic Park-tryck på framsidan. Då kan det lite vackrare yttre hjälpa insidan att känna sig piggare.

Jollrar inte du så, så jollrar inte jag!

Jag ligger i sängen med förmodad halsfluss och har absolut ingen röst. Jag är hesare än värsta skrattmåsen och då prata gör ont och framkallar torra ansträngda hostattacker låter jag helst bli. Och jag saknar min familj! Älskade F och allra finaste S leker och busar nere i köket och trots att det bara gått några dagar sen jag blev sjuk så saknar jag dem som om jag vore bortrest och jag är livrädd för att tappa kontakten med min älskade dotter. Orkar jag så ligger jag i soffan med fjärrkontrollen i handen och då ligger S på ett lapptäcke på ryamattan och jollrar, utforskar tår och käkar på sina gosedjur. Men hon jollrar inte mot mig utan mot F som pratar med henne. Och det svider i hjärtat. Att inte kunna kommunicera med sitt barn annat än med leenden, är urjobbigt. S tittar på mig med konstig blick, och sedan på sin pappa. ”Ga ga da?” säger hon frågande. Hennes pappa svarar att "mamma är sjuk, hon har ont i halsen och kan inte prata just nu." S fortsätter jollra mot F och jag känner mig utestängd. Jag vill ju prata med henne! Sjunga och skratta som vi brukar! Jag vet såklart att jag är frisk om några dagar och att allt då kommer bli som vanligt. S är dryga 5 månader och man tappar nog inte kontakten p g a en veckas halsinfektion även om jag i mitt sjuktillstånd ligger och ältar just den oron.

Hur gör de som inte kan prata med sina barn? Som inte kan se dem i ögonen, le och samtidigt lära dem om världen genom att berätta, sjunga, peka och till det med ord förklara? Och hur gör de som inte kan säga till sina barn hur mycket de älskar dem? Räcker det med att enbart visa det, kroppsligt? Förstår det lilla barnet att det är älskat bara det är omhändertaget, kramat, mätt och torrt? Svaret är förmodligen ett självklart och rungande JA, men jag kan inte låta bli att fundera över vad som händer när ett uttryckssätt försvinner. Nog måste barnet känna att något saknas, att det inte är som vanligt? Tystnad kan vara skrämmande, om än ibland skön, och det sista jag vill är att min dotter ska känna rädsla och oro.

Sedan kommer en våg av tacksamhet över mig. F är ledig den här veckan vilket är en fantastisk tur i oturen. Det går ju ingen nöd på lilla S som har en underbar far som tar hand om henne och snart är jag på benen igen. Och då ska jag prata, sjunga skratta och lära henne om livet igen!

Barnsliga missförstånd

Knasiga svärmor går runt med lilla S i famnen, och med bus i blicken pekar hon på en lampa och säger ”fotboll”. Lilla S betraktar lampan, flinar och säger ”gogglibä” eller något liknande. Vi har skojat om vilken makt man har som förälder på många olika sätt. Tänk om vi konsekvent skulle lära barnet fel? När skulle felet uppenbara sig månntro? Om vi säger att foten heter korv så är det självklart att barnet tror det, varför skulle hon misstro oss? Förmodligen skulle dagispersonalen ringa socialen när vårt experiment uppenbarar sig, men jag kan lugnt skriva att S kära farmor inte kommer kalla lampan för fotboll något mer. Vi skulle dock kunna luras om vi ville…

Oavsett om föräldrarna luras eller ej, så är det inte säkert att barn alltid förstår det man förklarar. Jag minns t ex när jag var liten och för första gången kom i kontakt med det svåra begreppet ”hyresrätt”, även om själva ordet aldrig nämndes just då. En dag frågade jag min mormor varför hon alltid hade sin säng två decimeter från väggen? ”Jag vill inte skada tapeten, eftersom den inte är min”. Svarade hon. ”Är den inte din?” undrade jag förvånat.” Vems är den då?” ”Den tillhör mannen som äger huset”, svarade mormor. ”Äger inte du huset?” Jag fattade ingenting. ”Nej, det är en annan man som äger huset.” ”Varför bor inte han här då?” Detta måste redas ut. ”Nej han bor någon annanstans”, mormor började bli smått irriterad över alla frågor, det var ju så självklart! Jag förstod ingenting, och fortsatte fråga när mannen som ägde huset och tapeten skulle komma tillbaka och om han och mormor skulle bo där tillsammans då? Mormor säger då att hon bara ”hyr” bostaden, men då tålamodet är slut ger hon ingen närmare förklaring till vad det är och jag går länge och funderar på när mormor ska bli sambo med den okända mannen. Att jag just fått lära mig om hyresrätter förstod jag inte förrän en längre tid senare.

Ett annat missförstånd som liten var begreppet ”koka te”. Jag hade nog aldrig riktigt sett den proceduren från start, men en dag bad pappa mig att fixa morgon teet, och dum som jag var så frågade jag inte hur jag gjorde. Istället ställde jag helt sonika tekannan i keramik fylld med vatten och te på en het platta på spisen. När pappa kom ut i köket och såg den livsfarliga tekokningen blev han rosenrasande, och jag skämdes.  Hur skulle jag kunna veta att man ju inte kokade teet, och absolut inte i tekannan? Jag borde ju ha frågat innan förstås, men ibland vill man bara verka världsvan, även som barn.

Jag hoppas att S frågar mycket. Jag hoppas att hon får utförliga, förklarande svar som gör att hon förstår och att hon får en tilltro till att våga fråga. Jag hoppas även att hon missförstår ibland och tar egna initiativ då det betyder att hon själv får klura på hur saker och ting fungerar och att hon lär av sina misstag. Och jag hoppas att jag och F är snabba nog att rycka bort tekannan från spisen innan huset brinner ner…

Åh! En gardin!

Om upptäckarglädje och nya perspektiv

S är en riktigt nyfiken bebis. Jag och F tänker såklart som de stolta föräldrar vi är att hon är extra nyfiken, pigg och klok. Sanningen är nog att det ligger i människans natur att upptäcka och känna en lust inför att finna nya saker (dock ofta lust blandat med rädsla) och för S är hela världen ny. Varenda liten form, färg och sak är ny. Likaså är ljud, musik, miner, känslor och smaker nytt. Hon är färsk i denna värld och för varje minut, varje dag lär hon sig om världen kring henne. Och det är så fantastiskt spännande!

S vaknar på morgonen och börjar jollra. Benen går direkt upp i luften, händer sträcks ut och hon tittar sig omkring. Gång på gång försöker hon sätta sig upp, men ännu är hon inte tillräckligt stor och stark för den bedriften så det är först när hon får hjälp som det lyckas. Och då sprider sig ett lyckligt leende över hennes ansikte och hon tittar sig nyfiket omkring. Hon ser spjälorna i sin säng, hon ser tygskyddet framför dem, hon ser sin mamma eller pappa, hon ser vårt sovrum med en säng med orangeblommiga lakan och en prickig sänggavel, hon ser färgskiftande löv utanför fönstret som vajar i vinden. Och allt är så spännande, så spännande! Även om S är trött och gnällig är hon nyfiken. Hon tittar sig alltid piggt runt omkring och upptäcker och upptäcker. Först förstod hon att hon kunde se överhuvudtaget, sen att hon kunde vrida på huvudet och se mera. Efter det kom hon på att hon kunde sitta upp och se ytterligare nya vyer, och på sistone vill hon helst stå hela tiden. F och jag får kramp i armarna där vi håller en aningens vinglande och nyfiken bebis som knappt längre nöjer sig med att stå i knäet på oss. Hon vill helst stå och hålla sig i bordet i vardagsrummet för att upptäcka ännu fler nivåer, och står hon inte så är det allra roligast att gå runt och titta och känna på alla saker hon ser. Åh! En gardin! Är det sant!? Åh! En grön vas! Åh! En vit vägg! Nämnde jag att ALLT är så fantastiskt spännande?

Än en gång tycker jag att vi vuxna människor har att lära av våra småttingar. Inte så att vi ska gå runt och fascineras av bordsdukens blommönster, men kanske att det finns nya perspektiv att upptäcka och uppskatta. Jag har alltid tyckt om att försöka se ett rum eller en plats på ett nytt sätt. När jag var liten gick jag ibland runt med en stor spegel framför mig som jag tittade ner på, för då såg det ut som att jag klev runt i taket. Jag har alltid tyckt om att möblera om för att hitta nya former och stämningar i ett rum, och jag har ofta lytt det råd en svenskalärare en gång gav mig på högstadiet. Han sa; ”lägg dig på golvet då och då, det är ett härligt sätt att få nya perspektiv på tillvaron”, och han har rätt. Låt oss därför dela bebisens upptäckarglädje lite då och då genom att titta på en bekant sak på ett nytt sätt. Om vi då får uppleva ens hälften av den lycka lilla S känner varje gång hon t ex ser min mönstrade morgonrock i badrummet, så har vi vunnit!

Åh kom hit med dina kalla händer!

Finns det något bättre? Något mysigare, härligare och mer kärleksfullt än när din man kommer och stoppar sina iskalla händer innanför din tröja? Eller ger dig en kram när han kommer in iskall från kylan? Eller stoppar in sina isklumpar till fötter under ditt täcke, mot dina varma ben? Tydligen är det det som gäller i alla fall, om man får tro Bella och Sookie.

Bella och Edward ligger och håller om varandra. Hon är varm, han är kall. Hon är en människa och han är en vampyr. De kramas på hennes säng, de kramas i hennes bil eller de kramas på en äng. Det är ungefär det de gör tillsammans. Ibland byter de några få ord med varandra, ibland slåss han för hennes skull och ibland kysser hon hans kalla läppar. Och de drömmer om en evighet tillsammans. Vad de har gemensamt? Jag vet inte, och jag tror inte att de vet det själva heller. Ändå är de så övertygade om sin djupa kärlek som ska hålla för alltid att hon är beredd att offra precis allting i sitt liv för att få vara med honom. Familj, vänner, karriär, eventuella barn, ingenting spelar någon roll. Hon vill bara hålla sin isklump i famnen på en äng för resten av livet. Ja just det, och käka blod också. Icke att förglömma.

Jag talar naturligtvis om Twilightfilmerna, som baseras på de omåttligt populära böckerna av Stephenie Meyer. Flicka möter pojke, kärleken är omöjlig eftersom han är vampyr och inte hon. Vi ser det även på teve i serien True Blood, samma story bara oändligt mycket blodigare. Men den romantiska linjen har vi sett förut, Romeo och Julia är kanske en av de mest kända föregångarna och inspiratörerna och tusentals böcker och filmer tar upp samma tema. Men jag slås alltid av att kärleksparen aldrig känner varandra! Det räcker oftast med en blick, ett kort samtal eller kanske en beröring för att de ska veta. Veta att det är de för alltid, att de är som gjorda för varandra och att de aldrig ska vilja skiljas åt även om omgivningen är av motsatt åsikt. När blev det så enkelt? Var är scenerna med den första aningens taffliga dejten när båda parter är nervösa och försöker framstå i sin allra bästa dager? Var är det första bråket om vems tur det är att tvätta? Var är scenen när båda är urförkylda, snoriga och sura? Var är scenen med kärleksbarnet/kolikbarnet som aldrig sover? Listan kan göras lång över tålamodsprövande scener som gör att människor lär känna varandra och därmed också kommer närmare varandra. Listan bör även fyllas på med positiva händelser som såklart också bidrar till lära-kännandet och som fördjupar kärleken. Premiärnatten i den första gemensamma lägenheten, en torsdagskväll med en hemmagjord lasagne och en lust och iver att berätta precis alla tankar och känslor man har upplevt under dagen för varandra, den stunden man blir föräldrar, listan kan göras lång…

Nej i filmens värld räcker det med några kalla händer mot en varm rygg bara händerna tillhör personen (läs mannen) med den mystiska blicken som innehåller svårmod och dyrkan för bara dig, dig, dig. Då vet man tydligen att man ska tillbringa evigheten tillsammans. Jag tror att det romantiska i det även är just den naiva tanken, att det skulle vara så enkelt. Tänk om det räckte med ett kort möte i julhandeln? Det kanske är så enkelt att vi köper den billiga bilden av romantik för att vi inte behöver bli påminda om dammsugning och dagishämtning när vi går på bio eller läser en bok? Fast om jag får välja blir jag heller inte påmind om iskalla fötter under täcket, dem får vampyrkarlarna gärna behålla för sig själva.

Finmotoriska klantföräldrar

S är ganska ljudkänslig när hon sover. Och det är märkligt vad hon kan reagera på för ljud. Ibland vaknar hon bara jag går i trappen, som knarrar lite, och ibland fungerar det att köra med elvispen bara två meter från henne där hon ligger och sussar sött i sin vagn. Det är nog så att de plötsliga ljuden är värst, inte så konstigt egentligen, och de mer monotona ljuden är sövande i sig. Dammsugning fungerar helt ok om man börjar dammsuga så långt bort från henne som möjligt, för att sedan närma sig sakta. Elvispen kan man ju smyga på för att sedan trappa upp i styrka och ljudvolym, och likadant är det med hårfönen. Men så var det alltså problemet med de plötsliga ljuden, och för mig och F har det blivit allt tydligare hur ofta plötsliga ljud förekommer i vårt hushåll. F är aningens känd inom familjen för att inte alltid vara så värst smidig. Han tappar och spiller, dunkar i med grejer och drämmer i dörrkarmar när han passerar dem. Extra tydligt är detta ”personlighetsdrag” nu, när det kan framkalla konsekvensen av en gnällig och övertrött tjej vid för mycket slammer. Men det har även blivit ganska uppenbart för mig, hur mycket man faktiskt låter vid helt normalt och dagsvanligt ”jag lever och grejar”. Jädrans vad klumpig man är som människa! Fast jag tror aldrig man har tänkt på det sättet, förrän nu. Diskar man är det rätt uppenbart att det slamrar och låter, men varför då egentligen? Noterade efter dagens frukostdisk att jag lätt som en plätt tjongade i kastrullen i diskstället när jag skulle placera det på torkning. Hade det behövt låta om min finmotorik varit bättre? Om jag bara hade koncentrerat mig på att sikta en millimeter bättre så hade ljudnivån garanterat sjunkit. Det låter jobbigt, att behöva tänka på varje liten pryl man gör, men det kanske går att träna upp för att sedan slippa tänka så mycket på det. Ungefär som när man tränar sig på ett instrument. I början är ett C-dur på piano extremt svårt att ta med rätt fingrar, men efter ett tag är det förmodligen det lättaste du kan göra på det instrumentet. Kanske är det likadant med finmotoriken i vardagen?

Frågan är om det är värt ansträngningen? Trots allt består livet av diverse ljud, både monotona och plötsliga, och kanske är det bara bra att vara en klantskalle som vänjer dottern vid detta. Själv kan jag i stort sett somna varsomhelst och närsomhelst. Ljud bekommer mig sällan. Kanske var det mina föräldrar som slamrade så mycket när jag var liten att jag vande mig vid det? Nu när jag tänker efter så är min far rätt burdus med kastrullerna. Det är nog bara bra.

Barnskrik och kanske jag också borde skrika lite oftare?

När S skriker tror jag att mitt hjärta ska brista. Det är som att någon drar ut det med en lång virknål rakt ur kroppen på mig. Det låter som en dålig skräckfilmsscen, jag vet, men jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Att en bebis skriker är förstås det mest naturliga i hela världen, det är människans sätt att kommunicera innan den har funnit andra, något mer nyanserade vägar. Och jag tror det är gjort så att vi föräldrar ska må så dåligt av skriket att vi reagerar med omtanke och en vilja att genast ta reda på vad som är fel, så att vi kan trösta vårt barn.  Vi känner igen våra egna små parvlar och känner inte alls lika starkt när någon annans bebis skriker, även om jag måste erkänna att det gör lite ont i mitt hjärta även när kompisarnas småttingar ger hals. Det är väl empaten i mig som gör sig påmind.

S skriker när hon är arg, ledsen, hungrig, frustrerad, trött eller har bajsat. Inget ovanligt alltså. Hon kan även gasta på rätt bra om hon har tröttnat på en aktivitet, t ex en lek eller kanske oftare bilåkning. För det mesta går det bra att resa med henne, hon sitter antingen och kikar nyfiket på omvärlden, eller så somnar hon av bilens rörelse. Att stanna i trafikljus är inte så populärt vilket har förorsakat en å annan ”vi hinner!” både från mig och F håll.

När hon skriker tror jag och F ibland att jorden ska gå under. ”Herregud hon måste vara dödssjuk!” tänker vi ibland. Nähä, hon var bara trött... Nu i förkylningstider känner vi oss som de stora bovarna då vi tvingas använda både näsdroppar och en förhatad men ack så praktisk nässug. Små barn kan ju inte fräsa så därför måste snoret ut med vår hjälp och det är klart att det inte är behagligt, men så vidare farligt är det ju inte heller. S har lärt sig vad som komma skall när hon får se den lilla slangen med tillhörande filter, och hon börjar helst skrika redan innan man lyckas pricka hennes små näsborrar. Efteråt är hon arg som ett bi och hon inte bara skriker och gråter så tårarna sprutar, utan hon pratar även med mycket arg röst som att hon svär och förbannar hennes vanligtvis så omtänksamma föräldrar som nu gjort den otroligt onda gärningen att befria henne från hennes snor. Att hon andas lättare hinner hon inte reflektera över förrän en bra stund senare då hon oftast somnar lättad men även utmattad av allt skrik.

Även om jag tycker det är hemskt med bebisskrik, så kan jag också på ett sätt tycka att det är vackert. Inte själva ljudet, utan det faktumet att det inte finns några gränser för att kommunicera sina känslor. Ingen bebis skulle tänka att det inte passar sig att gråta eller skrika av sociala skäl, som man senare lär sig. Gråta gör man inte var som helst eller närsomhelst, det är inte riktigt ok. Eller? Varför inte s.k. negativa känslor skulle vara lika godkända att utagera som de s.k. positiva är egentligen en gåta. Barnet lever här och nu, är det glatt så ler och skrattar det, är det ledset så gråter och skriker det. Alla känslor är lika mycket värda och allt som hon visar är äkta. Hon har ännu inte lärt sig några sociala koder där det finns rätt och fel tillfälle för olika känslor. Det är lite rörande tycker jag, och jag önskar ibland att vi vuxna till viss del skulle anamma detta tänk. Världen skulle nog bli lite för rörig om alla utagerade sina plötsligt uppblossade känslor direkt, det förstår jag att det inte skulle fungera. Men jag skulle ändå önska att flera och då kanske främst äldre människor inte kände sig så tillknäppta när det kommer till ilska eller sorg. Många skulle nog känna sig friare inombords om de fick kommunicera de känslorna snarare än att stänga in dem.

Så hur hittar vi en medelväg? Kanske genom att inse att det är lika ok att vara glad som att vara arg, om vi lägger till en portion mognad att analysera varför jag känner som jag gör? Och hur kan jag komma tillrätta med situationen? Sedan kanske vi bör gå tillbaka till barnets här-och-nu-tänk igen och låta känslor som långsinthet, martyrskap och alltför mycket stolthet gå i graven. Kan det bli lagom, tro?

Vi vågade!

Ibland kan jag knappt tro att det är sant, att vi vågade. Jag har aldrig någonsin varit så modig som när jag träffade F. Jag hade varit modig i andra sammanhang, visst. Jag ställde mig och sjöng på en jättescen som elvaåring, jag vågade söka den gymnasieutbildning jag ville trots protester, jag vågade flytta till Ransäter efter studenten, jag vågade söka och sen tacka ja till en plats på Musikhögskolan, jag vågade resa till Gambia och bo i en hydda i en månad, jag har vågat ett å annat. Men jag hade aldrig någonsin varit så modig när det gällde kärlek som när jag träffade F. Men hela mitt inre skrek: Du måste! Kom igen, annars ångrar du dig! Så jag vågade. Och framförallt, han vågade också. Jag tog honom med storm, och han vågade hoppa på tåget. Ett halvt år senare hade vi flyttat ihop, åtta år senare var vi gifta och ytterligare ett år senare blev vi föräldrar. Tänk att vi vågade allt detta…

Undrar vad vi ska våga härnäst?

Äkta vara

Ibland duger det inte att bara försöka. Den ska helst finnas där naturligt, den där äkta känslan.

Ett leende är inte genuint om personen som ler bara försöker le, men inte menar sitt uttryck helhjärtat. Hon kan då straffas för det och kallas falsk, skenhelig eller kall. Men hon försökte ju le! Försöka duger, eller? Nej ibland räcker det som sagt inte.

Jag kollar med ett halvt öga på höstens säsong av Idol och blir som vanligt både arg och irriterad samtidigt som jag blir glad och fascinerad över unga människors talang och framåtanda. Deltagarna är unga, som vanligt, men de förväntas ändå vara erfarna och insiktsfulla. De ska mena vad de sjunger, det räcker inte att försöka utan det ska vara äkta. Känslan ska komma inifrån, de ska vid 16-årsålder veta vad sann kärlek är, vad sann besvikelse och sorg är, vad livet innebär. Sedan förväntas de även vara superstylade, sjunga perfekt, dansa och röra på sig naturligt och vara nytänkande, rockiga, personliga och tusen saker till. Allt på världens stelaste scen inför en sträng jury och forskande tevekameror. På en scen som är så långt ifrån äkta förväntas de unga talangerna vara just det, äkta.

Vad finns det då här i livet som vi tillåter vara fullgott vid ett tappert försök? När räcker det att försöka, när kräver vi inte att det ska vara äkta vara och att det ska finnas där naturligt? I skolan uppmuntrar vi eleverna till att alltid försöka och göra sitt bästa. Där värdesätter vi kämpaglöd och personlig utveckling, även om regeringen inte alltid låter oss betygssätta processen utan enbart den färdiga produkten. Jag är övertygad om att vi måste få träna oss på att vara äkta. Vi måste öva oss på att kommunicera våra känslor och på att våga släppa fram vårt innersta. Och för att kunna det måste vi även själva känna vårt innersta och klara av att identifiera våra egna känslor. Och det gör vi bara genom att öva oss på det, och att ge det tid. Att som tonåring förväntas gestalta den stora kärleken när man kanske bara upplevt korta förälskelser gentemot den f.n. hetaste artisten tryckt på en OKEJ-poster är att kräva för mycket. Målet är naturligtvis att en uttryckt känsla ska vara äkta, men fram till den finns där, duger det att försöka.

Gravidspår och Tack för benen!

Häromdagen upptäckte jag att jag satte mig ner för att sätta på mig strumporna. Helt utan att tänka på det har jag blivit en liten gumma, och jag vet att det beror på att jag gjorde så när jag var gravid. Eller så la jag mig ner, allt för att på något sätt som då kändes omöjligt, få på mig de halvmeter långa stödstrumporna med en mage stor som en luftballong i vägen. Stödstrumporna var tajtare än en cykelslang, men min tröst i brottningseländet var i alla fall det designade mönstret. Jag vägrade kapitulera till Apotekets nylonstödstrumpor, utan köpte dem istället på nätet(www.pahnemedic.com)

Andra spår av min graviditet, förutom bredare höfter och lite extra hull här och där, är att jag plockar upp saker från golvet med tårna. I och för sig hade jag redan innan svällandet satte igång börjat utveckla denna konstart, men den eskalerade i takt med magens växande. T ex handduken i badrummet som jag torkar upp vatten efter duschen med, den både åker ner på golvet, används och plockas upp med fossingarna. Använda sockor liggandes på golvet får fötterna ansvara för att plocka upp, det är ju ändå de som har använt dem så det känns ju lite logiskt. F kallar mig ibland fotkonstnär. Då jag ofta blir varm om mina fossingar medan jag äter skalar de lätt av sig själva, och kvar under köksbordet blir små högar av strumpor och raggsockor. Är de riktigt på bettet kan de t.o.m. klä på sig själva igen, när måltiden är över och kroppen och därmed fossingarna återgår till normal temperatur. Allt kan ske under bordet, i tysthet, och den som sitter mitt emot behöver inget veta.

Å vad det är ljuvligt att numera kunna böja sig framåt! Ibland glömmer jag som sagt bort det och låter fortfarande tårna få knipa om objektet som ska upp från golvet. När jag var gravid började jag plötsligt värdesätta alla småsaker vi tar för givna att kunna göra. T ex att kunna gå. Foglossning och sammandragningar satte stopp för den lilla detaljen i mitt liv, och att bara ta sig till bilparkeringen räckte som motion för flera timmar framåt. Detta tänkte jag på häromdagen när jag och S var ute på en långpromenad. Då ökade jag takten och småsprang en bit, bara för att jag kunde. Sen fick jag stanna och flåsa lite, då konditionen fortfarande inte är helt tillbaka (som om jag hade en innan, bah!) men för mitt inre skyllde jag på att vagnen väger dryga 20 kilo och sen är det ju härliga 8 kilo bebis i den också.

För att sammanfatta detta lilla inlägg. Jag är glad att jag har ben som jag kan gå med, och som gravid bar mig i alla fall korta bitar trots att jag under en period vägde som en mindre elefant. Jag är glad att jag har mag- och ryggmuskler som gör att jag kan böja mig ner och plocka smutskläder, och jag är glad att jag har fossingar som hjälper benen att få balans när jag går samt kan hjälpa till med en å annan strumpa som ligger på golvet och skräpar.

Äppelpolitik

På promenaden ser jag ett tecken på att det finns människor som har tänkt till. Som vill gott, och som med enkla medel gör världen till en bättre plats. En liten handling kan göra så mycket!

Fastsatt på grinden satt en stor korg med äpplen, och en skylt: ”Varsågoda!” Det är genialiskt. Jag passerar trädgård efter trädgård som har ett överflöd av äpplen och andra frukter och bär. De som bor där hinner omöjligen ta vara på all frukt, och jag tycker det är ett sådant slöseri. Varför gör inte alla som de ovannämnda äppelskänkande människorna? Jag blev glad och tog naturligtvis två äpplen, ett till mig och ett till F. Vi som inte bor i hus med tillhörande trädgård är oftast förpassade till ICA Maxi, och vad säljer de? Kanske en sort –varken billigare eller dyrare än någon annan- som bara får heta ”Svenska äpplen” som om det bara fanns en äppelsort i Sverige, och sedan säljer de fem andra sorter från Holland, Frankrike och t.o.m. Nya Zeeland. F såg ett äppelköpande par häromdagen stå och plocka i högen från Landet Längst Bort och blev så irriterad att han var på vippen att säga till. Vet de vuxna människorna inte vart Nya Zeeland ligger? Kan de inte tänka själva att det är ogynnsamt för miljön att välja den sorten när vi har utmärkta svenska sorter? Och varför måste affärerna sälja äpplen från Nya Zeeland när det är som störst säsong just nu, här hemma i Sverige?

Vi är vana, och bortskämda med, att alltid ha tillgång till allting. Mitt i sommaren ska vi käka apelsiner. Nu på höstkanten när vi precis borde ha snaskat oss tillfredsställda på söta, svenska jordgubbar kan man fortfarande köpa svindyra men smaklösa gubbar från Belgien eller liknande. Det som för bara några månader sedan kostade 20 kr/litern kostar nu det tredubbla, och här kommer det konstigaste. Vi betalar det. Vi måste sluta med det! Det är så enkelt som tillgång och efterfrågan, affärerna tar in det vi köper. Och istället borde vi dela med oss av det vi har. Familjen med flera äppelträd kan väl låta oss äppellösa komma och plocka. De blir av med överflödet av frukt som hamnar på gräsmattan och ruttnar, och jag och F kan njuta av svenska äpplen istället för dyra Nya Zeeländska. OK?

Om ingen ser, så finns det inte…

Ibland tror jag att om ingen ser det jag gör, så finns det inte. Helknasigt, jag vet det. Ändå kan det kännas så när jag t ex norpar en chokladbit ur skafferiet, fastän jag egentligen inte borde. Det är inte en jättesmart idé att storhandla på chokladfabriken när man 1. Har ett chokladberoende och tror att om ingen ser det jag gör så finns det inte 2. Försöker bli av med gravid-hullet.

Jag älskar choklad. Hur kan man inte älska det? Det är sött, lite kladdigt, det smälter i munnen, det får en att känna sig lycklig. Choklad är fantastiskt. Jag har aldrig kunnat förstå dem som hellre köper en påse sura karameller stället. Eller salta. De sura är så sura att man måste skrynkla ihop hela ansiktet och hålla andan tills den värsta bieffekten av godiset är över. Inte mycket till njutning där inte. Och salt godis?! Jag kan inte för mitt liv förstå vad som är så gott med det? Har jag ett saltsug är jag oftast hungrig och då äter jag gärna salami eller kanske skaldjur om jag är på det salta humöret. Det saknade jag förresten när jag var vegetarian, det där riktigt salta som bara kassler eller liknande kan uppfylla. Det funkar inte att ersätta med lakrits.

Hursomhelst så kan jag alltså få för mig att den där chokladbiten som slinker ner när ingen ser, inte existerar. Jag har funderat på varifrån det beteendet kommer. Jag minns ibland när jag var liten och jag och grannkompisarna körde glasstricket med våra föräldrar. Först gick vi till mina päron och bad om varsin glasspinne ur frysen. Jo, det kunde väl gå för sig. Kort därpå traskade vi över till grannarnas föräldrar och bad om glass där med. Med oskyldiga barnögon svor vi på att vi inte ätit glass någon annanstans, vilket resulterade i jackpot! Alltså; två glassar på raken ur samma frys hade varit otänkbart, men nu kom de ju från olika ställen. Att vi åt två glassar var, var det ju ingen som såg. Alltså var det ok.

De flesta av oss med någorlunda socialt beteende gör vissa kroppsliga behov i vår ensamhet. Är det bara av artighet, eller finns det lite av samma tänk här med? Om bara jag är närvarande, existerar inte min fis då? Jo, har jag ätit två glassar så gör den nog det…

Ecochica matminnen och aldrig i livet att jag gör pulvermos till middag!

Mamma bakade allt bröd själv när jag växte upp. Hon kokade all saft, gjorde sylt och gelé och hon bakade småkakor och födelsedagstårtor. På somrarna odlade hon och pappa potatis, morötter, bönor och ärtor, örter och sallad, tomater, squash och gurka. I trädgården fanns även äppelträd, vinbärsbuskar, krusbär, hallon, rabarber, björnbär och jordgubbar. Man kan tro att jag växte upp i ett riktigt ecochict hem, med miljömedvetna föräldrar som inte gjorde annat än drog på sig trädgårdshandskarna och rensade i landet. Och på sätt och vis var det väl så, många långa timmar ägnades i trädgården, men ännu fler timmar lades på föräldrarnas heltidsarbeten och på mig och min syster såklart. Ecochic? Nej det ordet fanns knappast på åttiotalet. Mina föräldrar gjorde det de tyckte om att göra, och som de till viss del var tvungna att göra av ekonomiska skäl. De sparade pengar på att göra så mycket som möjligt själva, och på det sättet hade vi alltid råd att åka på semester, även om resan ”bara” bestod en husvagnstripp till Öland. Vad fantastiskt lyckligt lottad jag var! Hembakt bröd och semester! Ändå förstod jag inte det då, utan ibland tittade jag längtansfullt på kompisens färdigköpta tunnbrödsrulle som hon sköljde ner med en Festis i trekantsformat. Själv drack jag hemgjord rödvinbärssaft i sirapsflaska.

Idag vet jag att många slår knut på sig själva för att hinna baka bröd och odla sin trädgård samtidigt som de ska utbilda sig och göra karriär, bilda familj, gå på yoga, vara tillgängliga på mejl och Facebook dygnet runt, ha ett fantastiskt förhållande till sin partner samt naturligtvis ta hand om sitt yttre och helst se ut som tjugofem tills de är sextiofem. Hur mina föräldrar fick ihop det kan jag ibland inte förstå, men jag är djupt tacksam över de varma minnen jag har av rågsiktskakor och vinbärstårtor på födelsedagarna.

Nu när jag själv har en dotter funderar jag såklart alltmer på hur min barndom påverkat mig och vad för slags minnen och vardagsupplevelser vår dotter kommer ha med sig. Medan jag är uppvuxen på hemodlat och hembakat, fredagsmys långt innan ordet blev vedertaget och varma mackor med stuvade egenplockade kantareller på söndagskvällarna kanske S kommer ta för givet att det alltid finns hembakta kanelbullar i frysen. Över min döda kropp att jag köper färdiga bullar! Hon kommer förhoppningsvis lära sig att det är lika normalt att ena dagen äta linsgryta med curry, som att nästa dag få hemtrillade köttbullar med egengjort potatismos. Däremot kommer förmodligen lingonsylten vara köpt, såvida inte mormor, eller ev. mormorsmor har skickat över en burk hemkokt.

"Ånej han har drunknat i filskålen!"

Jag har en naturlig fallenhet för dramatik och att alltid tänka det värsta. Dock får de plötsliga panikartade känslorna stanna inne medan lugnet får visa sig som representant. Jag skulle aldrig erkänna de galna, orealistiska infallen när de kommer. Men det går ju att skratta åt dem i efterhand. Så här kommer några saker jag oroat mig för på sistone:

-           Jag kan inte somna på kvällen. Jag ligger nedbäddad i fluffigt duntäcke mellan make och bebis, och skräcken dunkar i bröstet. Jag kan inte sova för mina händer svider. De svider och kliar, och… jo, nog bränner de också. Det är hudcancer. Jag bara vet det. Åh fy så orättvist! Jag är 28 år och drabbas av hudcancer, jag får inte se min dotter växa upp, jag får inte åldras med min underbare make, jag får inte skaffa fler barn, göra fler konserter, skriva fler noveller, dansa flera danssteg, promenera in nästa höst, bada in nästa sommar, jag får inte… Försiktigt buffande på F, som sover. ”Duu… Mina händer svider och kliar. Tänk om jag är sjuk? Allvarligt sjuk?” F vänder sig om sömndrucken och drar mig intill sig. ”Kan det inte vara den nya tvålen i badrummet då?” Jo det kunde det. Nästa dag slutar jag använda den s.k. milt parfymerade handtvålen och visst lägger sig det allra värsta ganska direkt. Men…  är inte händerna fortfarande liiiite röda? Och torra? Bäst att ringa vårdcentralen. Men jag säger inget till F tror jag…

-           Efter en sömnlös snörvelnatt somnar både S och jag äntligen halv sju på morgonen, precis som maken kliver över sängkanten med en djup suck. Han har också sovit dåligt p.g.a. mitt och S rossel, hostande och snorande. Knappt två timmar senare vaknar jag. S sover fortfarande snusande gott, och nerifrån köket hör jag… ingenting. Jag vet såväl att F ska vara på plats på jobbet 7.30, men istället för att tänka att han nog inte ville väcka oss som äntligen fått somna när han lämnade hemmet tänker jag det allra, allra värsta jag kan komma på. F har säkert fått en hjärtinfarkt av sömnbristen och stressen över att gå upp så tidigt, att han svimmat rakt fram och drunknat i filskålen. Ja, så måste det vara! Det är nog därför jag inte hör någonting! Jag måste genast kliva upp. Jag drar på mig raggsockor, en av varje färg eftersom jag i brådrasket inte hinner hitta några matchande, sliter åt mig en nedkräkt t-tröja jag för länge sen tänkt slänga i tvätten men som envist hamnat på klädstolen i sovrummet gång på gång, och tyst utan att väcka S trippar jag med hysteriska raggsockefossingar nerför trappan och kollar i köket. På köksbordet ligger en uppslagen tidning, och på diskbänken står en ursköljd filtallrik. Ingen F. Jag andas ut. Senare den dagen kommer F hem och säger att han inte ville väcka oss som äntligen somnat när han gick. Det var ju omtänksamt.

Ibland tänker jag så fel

F åker hemifrån och jag kan då tänka, ”Det är nu nio timmar och tjugo minuter tills han kommer hem och kan ta S”. och när hela den långa dagen har gått och jag kanske slumpmässigt tittar på klockan och ser att tiden minskats till trettiofem minuter så kan jag inte vänta till dess. Jag tänker att jag inte klarar av att vänta en halvtimme till, eller ens en sekund till. Det går inte, hjälp!

Sedan tänker jag istället rätt. Men herregud. Här har jag lyxen att få en fantastisk dotter som är alldeles underbar och faktiskt inte särskilt jobbig alls, och så räknar jag ned tills jag inte behöver ta hand om henne ensam längre! Istället borde jag vara tacksam över att jag får en halvtimme kvalitetstid med min älskade lilla tjej innan någon annan kommer hem och ska slåss om uppmärksamheten till och från den lilla krabaten.

Det är så jag borde tänka varje dag, och tro mig, jag är oändligt tacksam över gåvan att ha fått ett barn. Jag är även oändligt tacksam över att vi i Sverige har föräldrapenning och att det är en självklar rättighet att få vara mamma- och pappaledig UTAN att behöva överge sitt jobb.

Men ibland tänker jag så fel och jag jobbar på att vända det.

Den hemliga bron

Idag hände det igen och det är tredje gången nu.

Jag bylsar på S för en barnvagnspromenad. Jag skulle egentligen vilja lägga till ordet daglig här, men det vore att fara med osanning. Hursomhelst, så ofta jag kan och när det inte spöregnar då S avskyr att åka vagn i regnet eftersom hon då inte ser något för det stora regnskyddet, så går vi ut på promenad. Vi har några rundor att välja på, och en populär sväng är att gå runt kanalen. På vår vandring måste vi gå över två stycken broar, och för just den här rundan har vi inget alternativ, det finns två broar att gå på.

Eller?

Den första gången det hände trodde jag att jag blivit snurrig, men jag tvekade ändå. Jag tycker mig ha anlag för att känna igen ansikten, så jag borde inte ha fel. Den andra gången var jag övertygad om att jag sett rätt, och idag tvekade jag inte en sekund. Jag hade sett rätt, förmodligen alla tre gångerna.

Jag mötte en pensionär. Han gick åt det ena hållet, jag gick åt det andra. Våra blickar möttes, det var kanske tvåhundra meter innan den första bron och 1,5 km till den andra. När jag knallat över på den andra sidan och gått kanske tvåhundra meter till fladdrar det till i hjärtat. Nej det kan inte stämma… Samma pensionär möter mig igen. Hur har han hunnit? Han kan omöjligt ha varit så oändligt mycket snabbare än jag att han redan hunnit till den andra bron och tillbaka knappt några minuter efter att jag mött honom vid den första bron.

Detta har alltså hänt tre gånger nu med tre olika pensionärer och här måste lite olika slutsatser dras:

1. Pensionärer i den här stan får inga pensionspengar, de får vingar.

2. Pensionärer i den här stan är riktigt bra på att simma.

3. Det finns en hemlig bro.

Det måste vara det tredje alternativet. Det måste finnas en hemlig bro! Jag spanar detektivt hela vägen på min fortsatta promenad, men förgäves. Jag finner ingen bro. Den kanske bara är för de invigda, tänker jag. Kanske behövs det ett lösenord? Eller så krävs det helt enkelt att man är pensionär.  Min nästa plan är att klä ut mig. Kanske en lös potatisnäsa, nylonstrumpor och kappa kan göra susen? Jag vet bara att jag måste finna den hemliga bron, om jag så måste bli pensionär på kuppen.

Fortsättning följer…

Underbart och livgivande

Är det när…

… maken F säger att jag är det vackraste som finns fastän jag sitter med rufsigt hår, slitna raggsockor, snorig näsa och putande underläpp och surar för att jag är så förkyld.

… S mitt i ett tristess-sprattel stannar upp och tittar på mig med stora, djupblå ögon när jag inte vet något annat råd än att sjunga för henne. Hon tar in mig, min röst och min sång ända tills den sista tonen klingat ut. Då återgår hon till sprattlet.

… Min syster skickar ett MMS på sin åtta månader gamla son när han har ärtpuré i hela ansiktet och på öronen, och ändå lyckas se allvarlig och klok ut på bilden. Jag saknar honom och min syster varje dag.

Våga Vägra Smajlisar!

I en värld som består av E-mail, Facebook, SMS, MSN och liknande nya sätt att kommunicera har också vår rädsla för missförstånd ökat. Vi skriver korthuggna meddelanden till varandra och därmed förändras och förenklas det skrivna språket. I och med att vi på så få rader som möjligt vill säga så mycket som möjligt, ökar behovet av förstärkande medel. Då vi varken kan se eller höra hur saker och ting levereras tar vi till symboler för att förstärka vårt meddelande, och det är här den s.k. smajl-gubben kommer in i bilden. Jag avskyr smajlgubbar. Avskyr! Men… jag använder mig av dem, för en sådan hycklare är jag! För jag, liksom många andra, vågar inte låta bli att använda dem, för tänk om mitt budskap misstolkas? Ironi, sarkasm och humor är flitigt använda i våra korta hälsningar, men för att understryka att vi menar det på just det sättet lägger vi för säkerhets skull till en glad eller sur gubbe eller någon annan liten rund sak med passande ansiktsuttryck. Jag tror helt enkelt inte att vi vågar stå enbart för våra ord.

Men om vi backar i tiden. Ända tillbaka till den tiden då våra förfäder bodde långt ifrån varandra och det inte fanns Internet eller ens telefon, utan den enda kommunikationsmöjligheten var att skicka ett brev, om vi backar ända dit och försöker föreställa oss hur det var, då blir vi nästan skraja. För skulle vår generation – skulle en femtonåring eller kanske t.o.m. en tjugofemåring av idag – klara av det? Och framförallt, de som levde under den tiden, klarade de av det? Självklart gjorde de det, men jag kan inte låta bli att fundera över antalet missförstånd i brev skrivna av såväl bildade som obildade människor. Fast jag tror inte att det var bristen på smajlgubbar som vred om deras budskap, utan kanske snarare klasskillnader eller liksom nu- oförmåga, rädsla eller möjligen lathet att uttrycka sig tydligt. Tänk om det där romantiskt skrivna kärleksbrevet bara var ironiskt? Och tänk om brevet som började med ’Goddag dumskalle’ egentligen var menat som en kärleksförklaring? Kanske hade Jane Austens böcker som är fyllda av förvecklingar och romantik per post inte blivit skrivna om smajlgubben funnits redan på 1800-talet?

Jag tror inte att de egentligen behövs, de små gula figurerna med breda munnar, utstående tungor eller förvånade ögon. Jag tror att vi är fullt kapabla att uttrycka oss tillräckligt med vårt skrivna språk – det finns synonymer, adjektiv och verb så det räcker och blir över. Men jag -och kanske du- är rädda för att sluta, då vi riskerar att hamna utanför de nya sätten att kommunicera, och förmodligen är vi även lata eftersom vi inte orkar lägga för stor möda på att formulera oss, utan tar istället till en liten gubbjäkel, så är vi i hamn. Det går snabbt och är lättolkat. Men jag ska försöka att begränsa användandet, träna på att våga. Vågar du också?

Min dotter S!

En solig och varm majdag föddes min och F lilla underbara dotter, S. Mitt på dagen kom hon ut, hon som vi trott var en han, och livet förändrades för alltid. Hon hade vackra blå ögon, mörkt hår på huvudet och var inte alls sådär skrynklig och röd som vi hade räknat med. Hon var len och slät, trots att hon var två veckor tidig, och alldeles lagom i både vikt och längd. Hon var det sötaste vi sett och trots att både jag och F var helt slut var lyckan total och vi kunde omöjligt sova den första natten. Vi måste ju ta hand om den lilla, lilla människa som plötsligt var det viktigaste för oss båda. Att S sov gott hela den första långa natten, spelade ingen roll…

S är nu fyra månader. Hon är en underbar liten krabat med mycket energi och en stark egen vilja! I hennes ögon finner man nyfikenhet, glädje, finurlighet, visdom och envishet. Hennes små klibbiga händer använder hon till att fånga saker och sedan stoppa i munnen, det kan vara en handduk, hennes gosekanin, Tummen i babygymmet, eller våra händer. Allt ska in i munnen, smakas på och utforskas. När hon är klar slänger hon resolut bort det hon just smakat på för att kanske dra till sig det än en gång, eller hålla en lång och öronbedövande monolog om vad hon just upplevt.

Att kika på saker är spännande. Objektet kan vara en färgglad bok som sticker ut bland de andra mörka i bokhyllan (Miles Davis självbiografi är en klarröd och därför mycket intressant bok!), de mönstrade gardinerna, den prickiga sänggaveln i sovrummet, pappas randiga tröja eller bara ett svart byxben. Vad hon tänker skulle jag ge allt i världen för att veta, när hon av iver och lust över upptäckarglädjen sprattlar med armar och ben.

Buren vill hon gärna bli, och att sitta eller stå i knät är väldigt roligt. Om dagarna sjunger jag och S. Vi läser ramsor, leker med pingliga klossar och tittar på färgglada mönster i tygböcker, går på babysång och träffar mina vänner som härligt nog också fått barn under 2011. Vi promenerar, sjunger lite till och gosar och busar på vår dubbelsäng eller på mitt hemsydda lapptäcke på golvet, och när S tar sig en tupplur passar jag ibland på att göra detsamma. Om jag inte tvättar, diskar, plockar undan, ringer, skriver, kokar flaskor, lagar mat, städar eller bara andas en liten stund förstås.

Att vara mammaledig är härligt, jobbigt och underbart!

Varför är det bara jag och min bebis som svettas medan alla andra mammor ser ut att vara hämtade ur en reklamfilm för blöjor!?

Klockan ringer, S sover fortfarande men skruvar på sig där hon ligger på tvären i sin spjälsäng. Kroppen befinner sig i hennes säng, men de lilla armarna och huvudet har letat sig över i min och F dubbelsäng som står fastsurrad tätt intill hennes. Jag sätter mig yrvaket upp, huvudet fattar ingenting men kroppen är redan påväg. Vad är det för dag? Varför hade jag ställt klockan?

Det är tisdag, dags för babysång!

Jag smyger tyst upp för att inte väcka lilltösen. Om jag ska hinna duscha och äta frukost innan S ska matas, bytas, kläs osv måste jag göra allt innan hon vaknar. Men det är försent. Två små händer och två små fötter sticker rakt upp ur spjälsängen och ett glatt joller hörs. Nu är det morgon! ”Mamma nu är jag vaken! Mamma, allt det här har jag upplevt i natt utan att kunna berätta, jag bara måste få säga allt nu, mamma!” Ungefär så kanske hon säger? Ok, inga problem, jag kan duscha… öh, senare. S går loss i babygymmet medan jag förbereder hennes mat, och min frukost. Lagom tills min gröt är färdig har hon tröttnat på Tummen och hans vänner och hon vill nu sitta i mitt knä när jag äter. Gröttallriken får backa längre och längre in mot mitten av bordet för att hon inte ska nå den med nyfikna tassar som ännu inte lärt sig så mycket om finmotorik. Jag sveper snabbt ett glas juice innan hon har tröttnat även på den här leken.

När det är 40 min kvar till sångstunden ska börja inser jag att en raggardusch är allt som hinns med. Skötväskan är packad, fyrtiogradigt vatten i termos till S mjölkersättning är fixad, vagnen står redo, mamman är påklädd, barnet är påklätt men besvärat över alla lager av tröjor och filtar. Mössan sitter på sned och strumporna är redan halvt avskavda. Men nu kan vi äntligen gå, vad bra! Då kräks S. Och det är ingen liten, oskyldig droppe i ena mungipan. Nej rejält ska det vara. Bodyn blir blöt, jackan blir blöt, byxorna får sig en omgång, nappen bli kladdig, mamman blir kletig. Jag drar ett djupt andetag och drar fram en av alla spytrasor och försöker torka. Det får duga, och vi kan gå.

Under promenaden ligger S och kikar nyfiket upp på den blå himmeln, på de numera rödbruna löven i de vajande träden, och på Tummen som alltid lika glatt kikar ner på henne i vagnen.

Väl framme sitter de andra mammorna redo. De har små smidiga vagnar med svängda hjul man bara kan ta sig fram i ett köpcentrum med, lagom stora skötväskor och glada, Villervalla-bebisar utan kräkfläckar på magen. Själva ser de nyduschade och piffiga ut och under sångstunden har de inga problem med att resa sig från golvet med babyn i famnen. Jag och S försöker båda slappna av och vi sjunger glatt med i alla sångerna, men allt som oftast måste jag ta fram en stor kökshandduk då det när man minst anar det kommer en kaskad ur min älsklings lilla kropp. Jag tänker: varför är det bara jag som inte hunnit duscha? Varför är det bara min bebis som kräks? Och varför ser alla andra mammorna ut som de kommer rakt ur en Libero-reklamfilm?

Efteråt är det fika, och när jag och S gärna slappar med fina vännerna kastar Libero-mammorna i sig en kopp kaffe och barnen får majskrokar. De hinner kort diskutera modellen på senaste ortopediska nappen rekommenderad av Mama innan de tar sina bebisar under armen och skyndar vidare. Jag undrar varför de har så bråttom? De kanske måste hem och bättra på sminket? Själv tar jag en till ostsmörgås och pussar lilla S på huvudet. Hon svarar med ett flin, och sen kräks hon på sitt för dagen tredje ombyte.

Det där med att drömma är nog inte så tokigt!

Jag visste inte att jag hade slutat drömma. Jag visste inte heller att jag saknat att drömma. Jag talar inte om nattliga äventyr bland surrealistiska händelser med overkliga såväl som närstående personer. Nej jag menar det där andra. I samma stund som jag på riktigt bestämde mig för att skriva den här bloggen, märkte jag efter ett tag att jag hade börjat drömma igen. Och då blev det så tydligt, att det kanske var bristen på drömmandet som skapat ett visst mått av rastlöshet och ängslan inombords. Och också ett visst mått av något som kan liknas vid sorg. Jag har haft en massa drömmar i mitt liv, och under de senaste åren har jag också haft lyxen att förverkliga några av dem. Jag hade jordnära drömmar som faktiskt gick att uppfylla: jag ville studera på Musikhögskolan, sjunga med orkester, träffa drömmannen, få en bebis. Allt det har jag gjort. Sen hade jag naturligtvis högtflygande planer emellanåt på att bli frilansande operasångerska, att flytta till New York, ja ni vet. De drömmarna var härliga ett tag tills jag insåg att jag varken kunde eller ville uppfylla dem. Inte så att jag någon gång satt punkt för de drömmarna. Jag satte mig inte ner i fåtöljen och sa ”Jaha! Om jag nu skulle bestämma hur jag ska ha det med de däringa högtflyende drömmarna. Hur ska jag göra med dem månne?” Nej, de flög nog sakta sin kos av sig själva i takt med att de andra, jordnära drömmarna, uppfylldes.

Som jag nyss skrev, i samma stund som jag faktiskt bestämde mig för att skriva den här bloggen, så hände någonting inombords. Jag har alltid älskat att skriva, men när musiken fick spela huvudrollen har jag glömt av det litegrann. Visst har jag ju en påbörjad roman i datorn, men för att skriva på den skulle jag vilja ha ostört lugn och ro vilket såklart inte är lätt när jag har en liten skrutta att ta hand om, men att blogga några minuter när hon sover eller är med sin pappa, det hinner jag. Bloggandet tände dessutom den berömda gnistan igen, och jag upptäckte plötsligt att skrivandet hade satt igång, fast i mitt huvud. Jag kan fortfarande vakna på natten eller stanna upp görandes något helt annat och tänka att det där ska jag skriva och faktiskt mer än så. Jag skriver och skriver utan att knappt lägga märke till det själv. Formuleringarna flödar i skallen och jag måste snabbt skynda mig att öppna ett word-dokument och få ner några stycken. Orden låg alltså där och puttrade, strax under ytan. Kanske har de gjort de länge? Och när locket kom av började de envetet surra framför näthinnan och med sig högt upp i luften tog de drömmarna, både de jordnära och de fantasifulla, ouppnåeliga.

So it begins…

Jag heter Lisa och jag vill hälsa dig välkommen till min blogg! Jag undrar förstås hur du har hittat hit? Kanske är du bekant eller rentav släkt med mig? (Systeryster, är det du?) eller så har du väl googlat som alla andra. Kanske på ”mamma”, kanske på ”choklad”,” amning” eller ”grillad kyckling”? Det kan nämligen vara så att de orden försigkommer i mina texter en eller ett par gånger.

Vad ska den här lilla bloggen handla om då, och varför skriver jag? Jag har aldrig läst en blogg själv. Eller nu ljög jag. Jag hade inte läst en blogg till för några månader sedan när jag rattade in P1 och Clara Lidströms sommarprat. Jag tyckte mycket om hennes program som handlade om allt från politik, husmorstips till självförverkling och andra intressanta tankar. Clara har en mycket populär blogg som heter UnderbaraClara, den är faktiskt så poppis att mänskan kan försörja sig på den. Tänka sig! Jag måste genast koppla upp mig och läsa. Den måste vara fantastisk! Det är den inte. Den är faktiskt långt ifrån fantastisk om man inte med fantastisk menar just fantastisk för någon annan utom just än själv. Hennes blogg är nämligen fylld av vackra foton (hon är i alla fall en bra fotograf!) på vackra loppisfynd, virkade dukar och tekoppar och en text kan vara ungefär såhär: ”Åh vad underbart det är att en regnig höstförmiddag läsa en god bok och dricka en kopp rykande hett te när lillen sover!” Och det är klart att det är! Men det vet väl alla redan? Mysigt för henne att hon har tid att dricka te när hennes bebis tupplurar, men jag vill inte lägga min värdefulla tid när min bebis sover att läsa om hennes rykande tekopp! Då vill jag väl unna mig den saken själv, och kanske läsa om något med lite mer tuggmotstånd, eller humor eller något som är tankeväckande? Clara Lidström verkar vara en klok och bra människa på alla sätt, men hennes blogg (som jag har försökt ge en chans i alla fall någon månad nu) innehåller inte det jag vill läsa om. Det kan såklart vara så att jag är en rutten googlare utan förmåga att klicka mig in på de rätta ställena, men efter en hel del sökande har jag inte hittat någon blogg jag vill följa. Förutom argabibliotekstanten, den rekommenderas!

Så… då skriva är minst lika roligt som att läsa så får jag väl göra det själv då! Dvs skriva en blogg som jag själv skulle vilja läsa.