Två saker jag trodde jag kunde men som jag tydligen inte alls hade förstått

Jag får lov att erkänna detta, jag visste inte vad den lilla knappen var till för. Visst hade jag fingrat på den, provat att dra den lite upp och ned, men jag hade aldrig förstått funktionen med den. Tills för en vecka sedan, och nu har den revolutionerat hela min värld. Eller, i alla fall min städvärld. F håller en sprattlande och aningens dammsugarrädd liten  S när jag far runt med slangen i köket och städar ivrigt. Jag har kommit fram till en av mattorna och står och kämpar mig svettig, medan F storögt tittar på. När jag slutligen stänger av dammsugaren frågar han vad jag håller på med? ”Vad menar du?” frågar jag. ”Skulle jag inte dammsugit mattan?” ”Jo men varför kämpar du sådär?” Frågar F. ”Varför använder du inte knappen?” Knappen! Knappen som lättar på sugtrycket och inte gör dammsugningen lika tung när man dammsuger mattor eller liknande. Varför använde jag inte den? Jag kände mig ganska dum när min make får upplysa mig om denna STRÅLANDE uppfinning, kanske sådär 20 år försent. Jaja, man lär så länge man lever och den hemliga knappen har nu förenklat livet litegrann.

Samma dag är det en hockeymatch på teven. Mot slutet av matchen bestämmer sig det förlorande laget för att ”ta ut målvakten”, som det så snitsigt heter. D.v.s. målet får stå tomt, och laget får flera spelare på plan. F är lite stingslig då det förlorande laget råkar vara hans lag och han muttrar lite ohörbara coachningstips som inte når någon annans öron än mina. Jag försöker vara positiv och säger ”men det är ju roligt för målvakten att få spela lite på plan, med alla de andra!” F vänder sig hastigt om. ”Vadå?” ”Ja” fortsätter jag, ”jag menar han står där i sin lilla bur hela matchen igenom och får inte skridskosusa som de andra, han kanske tycker det är kul när han får vara med en stund på slutet?” F stirrar nu på mig och sedan brister han ut i ett gapflabb. ”Men älskling det är ju inte HAN som får spela! Han får gå ut och en annan spelare får komma in i hans ställe. Målvakten kan ju inte ge sig ut med alla skydd och grejer på sig och spela, det fattar du väl?!” Så dumt. Det borde jag ju ha förstått att det inte var målvakten som fick spela vanligt. Jag lutar mig tillbaka i soffan och tar istället upp den 1,5 cm långa stickningen (har inte kommit längre på två veckor) men i smyg tänker jag att när signalen ljuder så drar målisen av sig sin enorma skyddsutrustning som stålmannen ungefär och susar sedan ut på isen med de andra. Och två mål gör han, minst, för han vet ju allt om målburens och målvaktens svagheter. Ja så måste det vara.

Till mina läsare

Jag var inte säker på att ni fanns. Såklart hoppades jag på det, men jag visste inte säkert förrän jag kollade in på läsarstatistiken i inställningarna. Då uppenbarade det sig att ni finns, och att ni dessutom är ganska många. Vad glad jag blev! När jag skriver mina texter så gör jag det mycket för min egen skull, för att jag älskar att skriva och att formulera mina tankar. Då jag tillbringar den mesta tiden ensam med min bebis och inte alltid har någon att prata med är det skönt att få skriva av sig ibland. På ett sätt blir det som ha sällskap. Men det är onekligen en kittlande tanke att det även är andra som tar del av det jag skriver. Det gör att jag vill skriva mer och oftare, men tyvärr räcker inte tiden till det.

Jag har förstått att det har varit problem med att kommentera mina texter, vilket känns väldigt tråkigt. Det skulle vara fantastiskt roligt att få ta del av era tankar och åsikter kring det jag skriver, så det är ju väldigt trist att den funktionen verkar krångla. I inställningarna har jag valt att vem som helst ska få kommentera och att alla kommentarer skall publiceras, men ändå verkar det vara svårt att lyckas med den saken. Det är konstigt! Jag har nu varit inne och petat i inställningarna än en gång, så mitt tips är att försöka igen. Välj ”anonym” om du inte har ett OpenID el.dyl. Ett annat tips är att bli medlem i bloggen. Det finns en liten ruta ganska långt uppe till höger som säger ”bli först” då jag ännu inte har några medlemmar. Gör gärna det!

Jag hoppas som sagt att det ska fungera att kommentera nu, och att ni fortsätter läsa och följa min blogg! Allt gott, önskar Lisa

Lite frosseri i härliga bebisstunder!

Jag försöker leva så mycket jag kan i nuet, när jag är med min bebis. Det är lätt att falla in i lite väl mycket schema-tänk när dagen känns lång och man är ensam med S. ”Snart ska hon sova, sen ska hon äta, sen blir det lagom med en promenad, sen måste hon badas ikväll” och så vidare… Så här kommer några lycksaliga ögonblick då jag stannar upp och bara njuter av min härliga dotter!

·         För några dagar sedan vaknade S ovanligt tidigt och efter matningen hoppades jag att hon skulle somna om. Jag har lyft över henne och hennes täcke och kudde i min säng och vi ligger tätt intill varandra. Innan hon brukar somna lägger hon ofta sin gosekanin i ansiktet, jag tror det är en trygghetsgrej, och nu ligger hon och småfingrar på den samtidigt som hon tittar mig djupt i ögonen. Vi ligger och myspratar och jag gäspar och säger ”trött mamma”. Då tar hon kaninen och lägger den över mitt ansikte, som för att säga ”här, nu kan du somna.” Efter en stund sover vi båda, fortfarande tätt intill varandra. 

·         Det är numera väldigt spännande att utforska alla instrumenten i vårt musikrum hemma. Blinkande och med yviga armar knäpper hon på bas- och gitarrsträngar, slår på djémbetrumman eller hamrar på pianotangenterna. Hon sitter i mitt knä framför pianot, och skrattar när jag spelar ’ompa ompa’ med växelbas och färgar mina enkla ackord med diverse toner i fortissimo. Nu tror ni kanske att det ska komma en slutkläm på den här lilla texten, men det gör det inte. Det räcker såhär, för det är bara så underbart roligt och härligt att få ta del av S upptäckarglädje. Särskilt när hon med nyfiken blick fingrar på sådant jag bara drömmer om att hon senare ska visa intresse för.

·         S är för det mesta otroligt glad när hon vaknar. Först hörs det lite prassel, täcket eller filten kastas av och benen börjar sprattla. Väntar man en stund hörs ofta ”gla gla gla!” och ett litet fniss, och när man går dit så kikar hon upp ur antingen vagnen eller sängen och ser ut att undra nyfiket vem det är som kommer. När hon ser mig eller F sprider sig ett brett leende över hennes ansikte. Den här stunden är så mysig! Jag har hört om många andra bebisar som oftast vaknar ledsna, men inte lilla S. Hon är glad och nyfiken!

Halva förkylningen satt i brallorna!

Det är insidan som räknas. Jag bläddrar förstrött i en tidning och hajar till lite när jag ser den slitna klichén som reklamslogan. Målet med produkten är ett skönare yttre, vilket man enligt reklamen skall få genom att käka det piller annonsen vill sälja. Jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta. Det är insidan som räknas… Därför stoppar vi i oss något jox som gör oss vackrare på utsidan. Det är sanning och logik på hög nivå.

Motvilligt måste jag dock erkänna att jag, som många andra, blir tillfälligt gladare på insidan om jag är vacker på utsidan. Jag och goda vännen L lämnade en kväll nyligen våra sovande bebisar i pappornas omvårdnad och gick ut på krogen. Fnissande var vi överens om att det var roligt och härligt att bara få sminka sig och klä sig i klänning och stövlar, som omväxling till vardagens mammamysiga manchesterjeans och promenadvänliga gympadojjor. Likadant har jag liksom maken F känt nu när vi gått hemma i över en vecka och varit sjuka. Trots feber har jag de flesta dagarna tvingat in mig i duschen och sen har jag i största möjligaste mån undvikit de allra värsta mjukisbyxorna till förmån för andra lika bekväma, men lite snyggare kläder. Bara för att jag helt enkelt mår bättre då, inuti. F däremot kapitulerade till de slitna gråmelerade men fick för en timme sen ett riktigt uppvaknande. Vi badade en sprattlande liten S som glatt stänkte ner allt i badrummet inklusive F mjukisbrallor, så han tvingades sätta på sig ett par ”riktiga” byxor istället. Jag tror aldrig jag har sett någon kurera från en dunderförkylning så fort. Han gick från noll till hundra på fem sekunder och från att ha legat nerkurad i soffan och huttrat sitter han nu framåtlutad framför teven och hejar på sitt hockeylag, fortfarande hostande men lite gladare. Jag kan lova att det inte bara är målen i matchen som gör honom bättre till mods, utan att mycket sitter i känslan av att slippa de insnorade mjukisbyxorna. Men sen får man inte glömma bort att det handlar om timing också! Att fixa håret den första sjukdagen hade inte gett något annat resultat än ännu större utmattning, och att ligga i sängen och febra i jeans hade inte hjälpt någon. Däremot kan det vara en befrielse och en skön knuff framåt när man är sådär ”halvt” frisk. När man befinner sig i ingenmanslandet där man är för sjuk för att jobba eller gå ut, men tillräckligt pigg för att ha tröttnat på soffliggande framför dåliga teveserier och facebookande. Det är DÅ man ska byta lakan i sängen, tvätta håret och ta på sig en ren tröja som inte är två nummer för stor och har ett urtvättat Jurassic Park-tryck på framsidan. Då kan det lite vackrare yttre hjälpa insidan att känna sig piggare.

Jollrar inte du så, så jollrar inte jag!

Jag ligger i sängen med förmodad halsfluss och har absolut ingen röst. Jag är hesare än värsta skrattmåsen och då prata gör ont och framkallar torra ansträngda hostattacker låter jag helst bli. Och jag saknar min familj! Älskade F och allra finaste S leker och busar nere i köket och trots att det bara gått några dagar sen jag blev sjuk så saknar jag dem som om jag vore bortrest och jag är livrädd för att tappa kontakten med min älskade dotter. Orkar jag så ligger jag i soffan med fjärrkontrollen i handen och då ligger S på ett lapptäcke på ryamattan och jollrar, utforskar tår och käkar på sina gosedjur. Men hon jollrar inte mot mig utan mot F som pratar med henne. Och det svider i hjärtat. Att inte kunna kommunicera med sitt barn annat än med leenden, är urjobbigt. S tittar på mig med konstig blick, och sedan på sin pappa. ”Ga ga da?” säger hon frågande. Hennes pappa svarar att "mamma är sjuk, hon har ont i halsen och kan inte prata just nu." S fortsätter jollra mot F och jag känner mig utestängd. Jag vill ju prata med henne! Sjunga och skratta som vi brukar! Jag vet såklart att jag är frisk om några dagar och att allt då kommer bli som vanligt. S är dryga 5 månader och man tappar nog inte kontakten p g a en veckas halsinfektion även om jag i mitt sjuktillstånd ligger och ältar just den oron.

Hur gör de som inte kan prata med sina barn? Som inte kan se dem i ögonen, le och samtidigt lära dem om världen genom att berätta, sjunga, peka och till det med ord förklara? Och hur gör de som inte kan säga till sina barn hur mycket de älskar dem? Räcker det med att enbart visa det, kroppsligt? Förstår det lilla barnet att det är älskat bara det är omhändertaget, kramat, mätt och torrt? Svaret är förmodligen ett självklart och rungande JA, men jag kan inte låta bli att fundera över vad som händer när ett uttryckssätt försvinner. Nog måste barnet känna att något saknas, att det inte är som vanligt? Tystnad kan vara skrämmande, om än ibland skön, och det sista jag vill är att min dotter ska känna rädsla och oro.

Sedan kommer en våg av tacksamhet över mig. F är ledig den här veckan vilket är en fantastisk tur i oturen. Det går ju ingen nöd på lilla S som har en underbar far som tar hand om henne och snart är jag på benen igen. Och då ska jag prata, sjunga skratta och lära henne om livet igen!

Barnsliga missförstånd

Knasiga svärmor går runt med lilla S i famnen, och med bus i blicken pekar hon på en lampa och säger ”fotboll”. Lilla S betraktar lampan, flinar och säger ”gogglibä” eller något liknande. Vi har skojat om vilken makt man har som förälder på många olika sätt. Tänk om vi konsekvent skulle lära barnet fel? När skulle felet uppenbara sig månntro? Om vi säger att foten heter korv så är det självklart att barnet tror det, varför skulle hon misstro oss? Förmodligen skulle dagispersonalen ringa socialen när vårt experiment uppenbarar sig, men jag kan lugnt skriva att S kära farmor inte kommer kalla lampan för fotboll något mer. Vi skulle dock kunna luras om vi ville…

Oavsett om föräldrarna luras eller ej, så är det inte säkert att barn alltid förstår det man förklarar. Jag minns t ex när jag var liten och för första gången kom i kontakt med det svåra begreppet ”hyresrätt”, även om själva ordet aldrig nämndes just då. En dag frågade jag min mormor varför hon alltid hade sin säng två decimeter från väggen? ”Jag vill inte skada tapeten, eftersom den inte är min”. Svarade hon. ”Är den inte din?” undrade jag förvånat.” Vems är den då?” ”Den tillhör mannen som äger huset”, svarade mormor. ”Äger inte du huset?” Jag fattade ingenting. ”Nej, det är en annan man som äger huset.” ”Varför bor inte han här då?” Detta måste redas ut. ”Nej han bor någon annanstans”, mormor började bli smått irriterad över alla frågor, det var ju så självklart! Jag förstod ingenting, och fortsatte fråga när mannen som ägde huset och tapeten skulle komma tillbaka och om han och mormor skulle bo där tillsammans då? Mormor säger då att hon bara ”hyr” bostaden, men då tålamodet är slut ger hon ingen närmare förklaring till vad det är och jag går länge och funderar på när mormor ska bli sambo med den okända mannen. Att jag just fått lära mig om hyresrätter förstod jag inte förrän en längre tid senare.

Ett annat missförstånd som liten var begreppet ”koka te”. Jag hade nog aldrig riktigt sett den proceduren från start, men en dag bad pappa mig att fixa morgon teet, och dum som jag var så frågade jag inte hur jag gjorde. Istället ställde jag helt sonika tekannan i keramik fylld med vatten och te på en het platta på spisen. När pappa kom ut i köket och såg den livsfarliga tekokningen blev han rosenrasande, och jag skämdes.  Hur skulle jag kunna veta att man ju inte kokade teet, och absolut inte i tekannan? Jag borde ju ha frågat innan förstås, men ibland vill man bara verka världsvan, även som barn.

Jag hoppas att S frågar mycket. Jag hoppas att hon får utförliga, förklarande svar som gör att hon förstår och att hon får en tilltro till att våga fråga. Jag hoppas även att hon missförstår ibland och tar egna initiativ då det betyder att hon själv får klura på hur saker och ting fungerar och att hon lär av sina misstag. Och jag hoppas att jag och F är snabba nog att rycka bort tekannan från spisen innan huset brinner ner…