Ett kapitel är slut, nästa tar vid.

Det är så mycket som har förändrats. Året hemma med bebis är slut och det känns så sorgligt och även så färdigt. Det magiska året som bestått av oändligt mycket kärlek, mys och härliga stunder blandat med en del tålamodskrävande ögonblick är nu slut. Gjort, över.
Men vet ni vad det bästa är? När det mammalediga året tog slut fick jag gå tillbaka till jobb men ÄNDÅ behålla ungen min! Ja det är sant! Jag tror jag hade glömt det lite. Min sista kväll och nattningsprocess som mammaledig står jag lutad över S säng och gråter medan jag sjunger vargsången. Stora tårar rullar över mina kinder och droppar ner på dotterns runda, goa. Hon tittar på mig med stora blå ögon, lite förvånad, och sen spottar hon ut nappen och lägger av ett asgarv. Mamma! Säger hon och sen ställer hon sig upp i sängen och kastar iväg sin gosekanin och börjar spexa på det sättet hon gjort det senaste halvåret vid varje läggningsdags. Utom de senaste tre veckorna då hon mirakulöst somnat direkt som hennes söta trollhårsbeklädda huvud landat på kudden. Men ikväll är det alltså dags igen. Gosedjuren flyger över spjälsängskanten och nappen likaså. Hon tramsar, dansar, skrattar, pekar och snackar. 30 minuter håller hon på så tills hon tillslut tröttnar, lägger sig ner och somnar. Jag sitter halvt utmattad i fåtöljen i hennes rum och tänker att jag har förlorat en bit av henne nu men att hon åtminstone bjöd på en show vår sista kväll tillsammans.

Dagen efter börjar jag på ett nytt jobb. Bara att jobba överhuvudtaget hade nog varit utmattande, men att dessutom börja på en helt ny arbetsplats som dessutom är smått kaotiskt p.g.a. en stor ombyggnad var galet jobbigt. När jag kommer hem somnar jag nästan sittandes under middagen och att orka springa efter en livlig ettåring fanns inte på kartan. Men dagen efter känns det lite, lite bättre, och dagen efter det riktigt hyfsat. Nu har jag precis börjat min fjärde arbetsvecka och jag har naturligtvis insett att S fortfarande är min älskade dotter och att vi har massa tid när jag kommer hem att leka, busa och umgås på. Hon har heller inte glömt bort mig utan blir oftast jätteglad när jag kommer hem vilket är en underbar känsla. Mamma! Utbrister hon glatt. Kom! Och då kastar jag jobbväskan och försöker så gott jag kan glömma jobbet och uppbåda energi till att leka kull, besöka lekstugan och läsa om Marie-Polis, lortisarna eller Max mamma som blir arg när han kissar på golvet. Det kan man nämligen göra trots att mammaledigheten är slut!

Grågyllene vardagsmys och så vill jag ha det!

Jag minns att även om det ibland var frustrerande, jobbigt och svårt att vara liten, så var det även roligt att vara det. Jag tror att jag infaller under kategorin ”människa som haft en lycklig barndom”, och jag tror att om man har turen att ha haft det så, så är det härligt på ett alldeles speciellt sätt att få egna barn. För på ett sätt är det som att man får återuppleva många egna vackra minnen, fast med en alldeles egen bebis. Och det är verkligen något alldeles särskilt.

Jag kan minnas speciella utflykter, resor eller skojiga tillfällen och tänka att ”Åh! Det där måste vi göra med dottern! Eller dit måste vi åka, eller det där måste hon få uppleva!” Men framförallt kan jag titta tillbaka på det absolut härligaste när man var barn – det grågyllene vardagsmyset. Nu låter det som att jag har växt upp i en rosa bubbla med lycka vart jag än vände mig och så var det förstås inte. Ingen familj är perfekt och ingen människa växer upp utan att slipas i kanterna av livets hörnstenar, men jag hade en fin grund att stå på och jag hade det både tryggt och roligt hemma med föräldrar och storasyster, mormor, farmor och farfar, och goda grannar. De utgjorde basen.

Vad innebar då vardagsmyset? Jo det innebar att vi gjorde det som jag tror alla barn i hela världen vill och längtar efter. Vi var tillsammans. Vi satt ner tillsammans på kvällen och åt middag och pratade om hur våra dagar sett ut, hur vi mådde, hur det gick i skolan, om mammas och pappas jobb, om diverse saker. Jag minns att jag blev förvånad ibland när jag besökte kompisar och det kunde stå några kastruller med mat på spisen när vi kom hem till dem. Det var bara att ta för sig, man fick äta när man hade tid och var hungrig och efteråt gick vi till kompisens rum, stängde dörren och lekte därinne själva. Ingen samling, inget gemensamt "utvärderande" av dagen, ingen ögonkontakt med föräldrarna, ingen chans för dem att se hur vi barn mådde.

Så vill jag inte ha det. Jag vill att min dotters barndom ska präglas av ett gyllene vardagsmys som innebär att man umgås och tar hand om varandra, även om det bara är över en gryta med falukorv och Aktuellt på teven. Så vill jag ha det.

Lite frosseri i ljuvliga bebisstunder del 2

De ljuva bebisstunderna är många. Här kommer fler ögonblick, gamla som nya!

·         I slutet av november var vi på ett stort kalas. S trivdes som fisken i vattnet trots stoj och stim, vuxennyp i hennes runda kinder och glatt tjutande barn överallt. Toastmastern deklarerade att man gärna fick hålla tal till huvudpersonens ära och då signalerade S att hon ville stå upp. F låter henne stå i hans knä och med viftande armar hörs en lång och högljudd harang av ”Gla gla, ba hadja gla!”. De efterlyste tal, så då höll hon ett. Ett som varade under hela fikastunden, och samtidigt som andra mer förberedda försökte prata. Stolta och roade, kände jag och F oss då!

·         S är ca fem månader och hon sitter i sin barnstol och leker med diverse leksaker. Jag brukar lägga upp en stor hög med grejer på köksbordet som jag kan ta av och ge henne när hon allt som ofta leker leken ”ta en grej och slänga i golvet”. Bland de bortslängda prylarna på golvet ligger några plastmuggar och en napp. Jag tar upp dem och lägger nappen i muggen, och gör en minnesanteckning att jag ska skölja nappen innan hon får tillbaka den. En stund senare råkar jag av misstag ge henne muggen med nappen i vilket jag kommer på när jag vänt mig med ryggen åt henne. Jag snor runt och där sitter S med nappen i munnen, lite på sned, suger förnöjt och håller muggen i örat som att hon sitter med en kopp kaffe och filosoferar. Jag kan bara gapskratta åt synen!

·         Hon vet att jag är hennes mamma. Frågar jag ”var är mamma?” så pekar hon på mig och ler. Det värmer hjärtat.

·         S vaknar ungefär samma tid varje dag, trots att hon ibland skulle behöva sova längre. Då får hon välling och en ny blöja, och sen lägger jag henne bredvid mig i sängen och så försöker vi somna om. Tätt intill vill hon ligga, och så tittar hon utforskande på mig med stora blå ögon, drar mig lite i håret eller fingrar på min näsa innan hon somnar. När hon vaknar efter en stund igen är hon så glad så glad! Det är en underbar stund på dagen.

Jullov, ljuvliga jullov!

Det blev visst ett juluppehåll med bloggen! Fru Andersson hade jullov. Eller, rättare sagt hade Herr Andersson jullov och då passade frun också på eftersom vi då var två personer hemma som kunde turas om att ta hand om busfröken. För lilla S har minsann inte riktigt greppat det här med lov. På ett jullov ska man först och främst sova ut. Det skiter sig alltså redan på första punkten. Dagen börjar klockan sex. Senast. På ett jullov ska man efter sin sovmorgon och alldeles för långa och sena frukost ligga i soffan i stora koftor och ostyrigt hår, käka alldeles för många praliner, läsa julklappsböcker och titta på Sällskapsresan för 78:e gången och Sagan om Ringen-trilogin (extended version) för 84:e gången. Sedan tar man en pliktskyldig promenad innan man lägger sig i soffan igen och spelar kort och käkar apelsiner och dadlar och tar sig en liten, liten whiskey. Ah. Jullov, ljuvliga jullov.

F, S och jag var förkylda. Två gånger var. Det snörvlades, hostades, nystes, ruggades och huttrades. F och jag fick turas om att gå upp i ottan, den som kände sig sjukast för dagen fick sovmorgon medan den andra satt och hängde på ryamattan i vardagsrummet med en rullande liten tös bredvid sig. Urpigg trots snoret. Utanför var det beckmörkt, ingen snö fanns att lysa upp decembermorgnarna. Granen barrade sig kal bara man tittade på den, Paradisasken erbjöd endast fyra ratade romrussinpraliner och knäcken hade flutit ut. Ah. Jullov, ljuvliga jullov.

Trots den nu påstådda misären var det faktiskt ett ljuvligt jullov. Visst var det oturligt att vi skulle snora sönder den, men vi fick i alla fall vara tillsammans. Trots rekordet i antalet använda näsdukar lekte vi så mycket vi bara orkade med vår fina dotter, umgicks med familjen, promenerade, åt lunch på stan, åkte skridskor (kräver nog ett eget blogginlägg), sörplade lös knäck och tittade lite på teve. Ah. Jullov, ljuvliga jullov.

Vad skönt att jag inte är så trött, det gick ju bra att gå upp idag. Men vad är det som låter? Dottern? Hjälp jag sover ju fortfarande!

Och så var det ju den lilla detaljen med sömnen. Å du ljuva tillstånd av total bortkoppling där drömmarna får flöda, benen sträcka ut sig och huvudet vila mot kudden. Den mjuka, fluffiga och härliga ku… ”Gla gla”! Ja just det ja, jag har ju en bebis. Som gärna vaknar tidigt. Nu har jag ju redan bitit mig i svansen och skrivit i ett tidigare blogginlägg att jag känner lyckobubblor i magen när jag blir väckt klockan fem på morgonen av en liten sprattlande S som leker och pratar och gör sitt bästa för att dra sin morgontrötta och ABSOLUT natt-trötta moder ur sängen. Och visst är det så, men kanske inte riktigt varje morgon.

Sömnbrist får en människa att göra tokiga saker, dumma saker, konstiga saker, ibland roliga saker och ibland elaka saker. Eller, kanske snarare får den människan att verbalt uttrycka sin sömnbrist helst mot en annan människa än den lilla oskyldiga varelse som ligger och jollrar mitt i natten och orsakar tillståndet. Såklart är det F som får ta stryk. Det fanns en tid i början av vårt föräldraskap som jag milt strök honom över kinden när jag ville ha hjälp mitt i natten, men jag kan villigt erkänna att väckningarna har förvandlats till något av de mer brutala slagen. Nu puttar jag hårt och fräser i hans öra: ”Din Dotter Vill Dig Något!” Eller så rycker jag i hans omsorgsfullt instoppade täcke och ryter: ”Din Tur!”

Att bli väckt mitt i natten medför även en oväntad biverkning. Hunger. Inte bara en gång har F mitt i natten sömndrucket fått tumla nerför trappan till köket för att göra en nattmacka till mig som blodsockerfattig ligger och darrar i sängen. Smulor i sängen, får han som tack.

Idag på förmiddagen stoppade jag plastskeden med fruktpuré i min mun och framför S viftade jag med ett knäckebröd. Som tur var upptäckte jag att osten smakade mango innan hon med sin lilla pacman-mun hann få tag på den spännande nya leksaken mamma erbjöd. För några veckor sedan uppfann jag en ny OS-gren klockan halv fem på morgonen. ’Naken-åk på liten babysitter’ hette den, och den innehöll mer än ett överraskningsmoment. Jag måste ju även nämna att saker har flyttats runt här hemma och placerats på de mest konstigaste ställena. F nytvättade t-shirt la jag inte i garderoben utan hängde på trappräcket. Gårdagens tidning höll på att hamna i brevlådan igen och min telefon har tillbringat sina dagar på såväl skötbord som i S gåstol.

Men allt som ofta tycker jag det går riktigt bra att gå upp i ottan. Jag gullar med S, sjunger och berättar sagor. Tassar upp i morgonrock och känner mig morgonmysig och pigg. Det är så konstigt bara att hon jollrar högre och högre. Och att jollret tillslut förvandlas till skrik. Och gråt. Men vänta! Hjälp jag sover ju fortfarande! Jag har bara föreställt mig att jag pratar, går upp, byter blöja, sätter på små kläder och är morgonmammamysig. Jag sover ju fortfarande! Bäst att putta på F. Jag kanske ska fräsa med lite mildare ton idag att ”Idag Får Du Gå Upp!”

När jag väntade barn visste jag inte att…

·         Jag skulle börja prata som Mamma Mu.

·         Bebisars tånaglar är precis lika hårda som vuxnas. Och de växer snabbt.

·         Jag skulle komma att uppskatta att handla på ICA Maxi. Det är ju jätteroligt! Och framförallt så får man vara ensam en stund, och nosa på färska frukter, spana in ICAs egna fotoramar och mumsa på små, små portioner av kycklingwok och nya yoghurtsmaker. Pax för att åka och handla!

·         Jag behövde barnsäkra lägenheten redan efter 6 månader. S susar runt i sin gåstol, drar i bordsduken, fingrar på lampsladdar och försöker öppna kökslådor med pyttesmå, envisa händer. Min iPhone drämde hon i golvet efter att jag lämnat den på ett litet sidobord i lagom bebishöjd, och när jag skulle öppna ugnsluckan igår fick jag samtidigt parera bort henne med hela kroppen likt värsta gladiatorn för att hon inte skulle vara där och känna och riskera att bränna sig.

·         Jag skulle skratta och känna lycka i magen när jag blir väckt klockan 04.55 av en liten babblande gladskit som tycker att ”nu är det morgon, nu går vi upp!”

Lite frosseri i härliga bebisstunder!

Jag försöker leva så mycket jag kan i nuet, när jag är med min bebis. Det är lätt att falla in i lite väl mycket schema-tänk när dagen känns lång och man är ensam med S. ”Snart ska hon sova, sen ska hon äta, sen blir det lagom med en promenad, sen måste hon badas ikväll” och så vidare… Så här kommer några lycksaliga ögonblick då jag stannar upp och bara njuter av min härliga dotter!

·         För några dagar sedan vaknade S ovanligt tidigt och efter matningen hoppades jag att hon skulle somna om. Jag har lyft över henne och hennes täcke och kudde i min säng och vi ligger tätt intill varandra. Innan hon brukar somna lägger hon ofta sin gosekanin i ansiktet, jag tror det är en trygghetsgrej, och nu ligger hon och småfingrar på den samtidigt som hon tittar mig djupt i ögonen. Vi ligger och myspratar och jag gäspar och säger ”trött mamma”. Då tar hon kaninen och lägger den över mitt ansikte, som för att säga ”här, nu kan du somna.” Efter en stund sover vi båda, fortfarande tätt intill varandra. 

·         Det är numera väldigt spännande att utforska alla instrumenten i vårt musikrum hemma. Blinkande och med yviga armar knäpper hon på bas- och gitarrsträngar, slår på djémbetrumman eller hamrar på pianotangenterna. Hon sitter i mitt knä framför pianot, och skrattar när jag spelar ’ompa ompa’ med växelbas och färgar mina enkla ackord med diverse toner i fortissimo. Nu tror ni kanske att det ska komma en slutkläm på den här lilla texten, men det gör det inte. Det räcker såhär, för det är bara så underbart roligt och härligt att få ta del av S upptäckarglädje. Särskilt när hon med nyfiken blick fingrar på sådant jag bara drömmer om att hon senare ska visa intresse för.

·         S är för det mesta otroligt glad när hon vaknar. Först hörs det lite prassel, täcket eller filten kastas av och benen börjar sprattla. Väntar man en stund hörs ofta ”gla gla gla!” och ett litet fniss, och när man går dit så kikar hon upp ur antingen vagnen eller sängen och ser ut att undra nyfiket vem det är som kommer. När hon ser mig eller F sprider sig ett brett leende över hennes ansikte. Den här stunden är så mysig! Jag har hört om många andra bebisar som oftast vaknar ledsna, men inte lilla S. Hon är glad och nyfiken!

Jollrar inte du så, så jollrar inte jag!

Jag ligger i sängen med förmodad halsfluss och har absolut ingen röst. Jag är hesare än värsta skrattmåsen och då prata gör ont och framkallar torra ansträngda hostattacker låter jag helst bli. Och jag saknar min familj! Älskade F och allra finaste S leker och busar nere i köket och trots att det bara gått några dagar sen jag blev sjuk så saknar jag dem som om jag vore bortrest och jag är livrädd för att tappa kontakten med min älskade dotter. Orkar jag så ligger jag i soffan med fjärrkontrollen i handen och då ligger S på ett lapptäcke på ryamattan och jollrar, utforskar tår och käkar på sina gosedjur. Men hon jollrar inte mot mig utan mot F som pratar med henne. Och det svider i hjärtat. Att inte kunna kommunicera med sitt barn annat än med leenden, är urjobbigt. S tittar på mig med konstig blick, och sedan på sin pappa. ”Ga ga da?” säger hon frågande. Hennes pappa svarar att "mamma är sjuk, hon har ont i halsen och kan inte prata just nu." S fortsätter jollra mot F och jag känner mig utestängd. Jag vill ju prata med henne! Sjunga och skratta som vi brukar! Jag vet såklart att jag är frisk om några dagar och att allt då kommer bli som vanligt. S är dryga 5 månader och man tappar nog inte kontakten p g a en veckas halsinfektion även om jag i mitt sjuktillstånd ligger och ältar just den oron.

Hur gör de som inte kan prata med sina barn? Som inte kan se dem i ögonen, le och samtidigt lära dem om världen genom att berätta, sjunga, peka och till det med ord förklara? Och hur gör de som inte kan säga till sina barn hur mycket de älskar dem? Räcker det med att enbart visa det, kroppsligt? Förstår det lilla barnet att det är älskat bara det är omhändertaget, kramat, mätt och torrt? Svaret är förmodligen ett självklart och rungande JA, men jag kan inte låta bli att fundera över vad som händer när ett uttryckssätt försvinner. Nog måste barnet känna att något saknas, att det inte är som vanligt? Tystnad kan vara skrämmande, om än ibland skön, och det sista jag vill är att min dotter ska känna rädsla och oro.

Sedan kommer en våg av tacksamhet över mig. F är ledig den här veckan vilket är en fantastisk tur i oturen. Det går ju ingen nöd på lilla S som har en underbar far som tar hand om henne och snart är jag på benen igen. Och då ska jag prata, sjunga skratta och lära henne om livet igen!

Åh! En gardin!

Om upptäckarglädje och nya perspektiv

S är en riktigt nyfiken bebis. Jag och F tänker såklart som de stolta föräldrar vi är att hon är extra nyfiken, pigg och klok. Sanningen är nog att det ligger i människans natur att upptäcka och känna en lust inför att finna nya saker (dock ofta lust blandat med rädsla) och för S är hela världen ny. Varenda liten form, färg och sak är ny. Likaså är ljud, musik, miner, känslor och smaker nytt. Hon är färsk i denna värld och för varje minut, varje dag lär hon sig om världen kring henne. Och det är så fantastiskt spännande!

S vaknar på morgonen och börjar jollra. Benen går direkt upp i luften, händer sträcks ut och hon tittar sig omkring. Gång på gång försöker hon sätta sig upp, men ännu är hon inte tillräckligt stor och stark för den bedriften så det är först när hon får hjälp som det lyckas. Och då sprider sig ett lyckligt leende över hennes ansikte och hon tittar sig nyfiket omkring. Hon ser spjälorna i sin säng, hon ser tygskyddet framför dem, hon ser sin mamma eller pappa, hon ser vårt sovrum med en säng med orangeblommiga lakan och en prickig sänggavel, hon ser färgskiftande löv utanför fönstret som vajar i vinden. Och allt är så spännande, så spännande! Även om S är trött och gnällig är hon nyfiken. Hon tittar sig alltid piggt runt omkring och upptäcker och upptäcker. Först förstod hon att hon kunde se överhuvudtaget, sen att hon kunde vrida på huvudet och se mera. Efter det kom hon på att hon kunde sitta upp och se ytterligare nya vyer, och på sistone vill hon helst stå hela tiden. F och jag får kramp i armarna där vi håller en aningens vinglande och nyfiken bebis som knappt längre nöjer sig med att stå i knäet på oss. Hon vill helst stå och hålla sig i bordet i vardagsrummet för att upptäcka ännu fler nivåer, och står hon inte så är det allra roligast att gå runt och titta och känna på alla saker hon ser. Åh! En gardin! Är det sant!? Åh! En grön vas! Åh! En vit vägg! Nämnde jag att ALLT är så fantastiskt spännande?

Än en gång tycker jag att vi vuxna människor har att lära av våra småttingar. Inte så att vi ska gå runt och fascineras av bordsdukens blommönster, men kanske att det finns nya perspektiv att upptäcka och uppskatta. Jag har alltid tyckt om att försöka se ett rum eller en plats på ett nytt sätt. När jag var liten gick jag ibland runt med en stor spegel framför mig som jag tittade ner på, för då såg det ut som att jag klev runt i taket. Jag har alltid tyckt om att möblera om för att hitta nya former och stämningar i ett rum, och jag har ofta lytt det råd en svenskalärare en gång gav mig på högstadiet. Han sa; ”lägg dig på golvet då och då, det är ett härligt sätt att få nya perspektiv på tillvaron”, och han har rätt. Låt oss därför dela bebisens upptäckarglädje lite då och då genom att titta på en bekant sak på ett nytt sätt. Om vi då får uppleva ens hälften av den lycka lilla S känner varje gång hon t ex ser min mönstrade morgonrock i badrummet, så har vi vunnit!

Barnskrik och kanske jag också borde skrika lite oftare?

När S skriker tror jag att mitt hjärta ska brista. Det är som att någon drar ut det med en lång virknål rakt ur kroppen på mig. Det låter som en dålig skräckfilmsscen, jag vet, men jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Att en bebis skriker är förstås det mest naturliga i hela världen, det är människans sätt att kommunicera innan den har funnit andra, något mer nyanserade vägar. Och jag tror det är gjort så att vi föräldrar ska må så dåligt av skriket att vi reagerar med omtanke och en vilja att genast ta reda på vad som är fel, så att vi kan trösta vårt barn.  Vi känner igen våra egna små parvlar och känner inte alls lika starkt när någon annans bebis skriker, även om jag måste erkänna att det gör lite ont i mitt hjärta även när kompisarnas småttingar ger hals. Det är väl empaten i mig som gör sig påmind.

S skriker när hon är arg, ledsen, hungrig, frustrerad, trött eller har bajsat. Inget ovanligt alltså. Hon kan även gasta på rätt bra om hon har tröttnat på en aktivitet, t ex en lek eller kanske oftare bilåkning. För det mesta går det bra att resa med henne, hon sitter antingen och kikar nyfiket på omvärlden, eller så somnar hon av bilens rörelse. Att stanna i trafikljus är inte så populärt vilket har förorsakat en å annan ”vi hinner!” både från mig och F håll.

När hon skriker tror jag och F ibland att jorden ska gå under. ”Herregud hon måste vara dödssjuk!” tänker vi ibland. Nähä, hon var bara trött... Nu i förkylningstider känner vi oss som de stora bovarna då vi tvingas använda både näsdroppar och en förhatad men ack så praktisk nässug. Små barn kan ju inte fräsa så därför måste snoret ut med vår hjälp och det är klart att det inte är behagligt, men så vidare farligt är det ju inte heller. S har lärt sig vad som komma skall när hon får se den lilla slangen med tillhörande filter, och hon börjar helst skrika redan innan man lyckas pricka hennes små näsborrar. Efteråt är hon arg som ett bi och hon inte bara skriker och gråter så tårarna sprutar, utan hon pratar även med mycket arg röst som att hon svär och förbannar hennes vanligtvis så omtänksamma föräldrar som nu gjort den otroligt onda gärningen att befria henne från hennes snor. Att hon andas lättare hinner hon inte reflektera över förrän en bra stund senare då hon oftast somnar lättad men även utmattad av allt skrik.

Även om jag tycker det är hemskt med bebisskrik, så kan jag också på ett sätt tycka att det är vackert. Inte själva ljudet, utan det faktumet att det inte finns några gränser för att kommunicera sina känslor. Ingen bebis skulle tänka att det inte passar sig att gråta eller skrika av sociala skäl, som man senare lär sig. Gråta gör man inte var som helst eller närsomhelst, det är inte riktigt ok. Eller? Varför inte s.k. negativa känslor skulle vara lika godkända att utagera som de s.k. positiva är egentligen en gåta. Barnet lever här och nu, är det glatt så ler och skrattar det, är det ledset så gråter och skriker det. Alla känslor är lika mycket värda och allt som hon visar är äkta. Hon har ännu inte lärt sig några sociala koder där det finns rätt och fel tillfälle för olika känslor. Det är lite rörande tycker jag, och jag önskar ibland att vi vuxna till viss del skulle anamma detta tänk. Världen skulle nog bli lite för rörig om alla utagerade sina plötsligt uppblossade känslor direkt, det förstår jag att det inte skulle fungera. Men jag skulle ändå önska att flera och då kanske främst äldre människor inte kände sig så tillknäppta när det kommer till ilska eller sorg. Många skulle nog känna sig friare inombords om de fick kommunicera de känslorna snarare än att stänga in dem.

Så hur hittar vi en medelväg? Kanske genom att inse att det är lika ok att vara glad som att vara arg, om vi lägger till en portion mognad att analysera varför jag känner som jag gör? Och hur kan jag komma tillrätta med situationen? Sedan kanske vi bör gå tillbaka till barnets här-och-nu-tänk igen och låta känslor som långsinthet, martyrskap och alltför mycket stolthet gå i graven. Kan det bli lagom, tro?