Ecochica matminnen och aldrig i livet att jag gör pulvermos till middag!

Mamma bakade allt bröd själv när jag växte upp. Hon kokade all saft, gjorde sylt och gelé och hon bakade småkakor och födelsedagstårtor. På somrarna odlade hon och pappa potatis, morötter, bönor och ärtor, örter och sallad, tomater, squash och gurka. I trädgården fanns även äppelträd, vinbärsbuskar, krusbär, hallon, rabarber, björnbär och jordgubbar. Man kan tro att jag växte upp i ett riktigt ecochict hem, med miljömedvetna föräldrar som inte gjorde annat än drog på sig trädgårdshandskarna och rensade i landet. Och på sätt och vis var det väl så, många långa timmar ägnades i trädgården, men ännu fler timmar lades på föräldrarnas heltidsarbeten och på mig och min syster såklart. Ecochic? Nej det ordet fanns knappast på åttiotalet. Mina föräldrar gjorde det de tyckte om att göra, och som de till viss del var tvungna att göra av ekonomiska skäl. De sparade pengar på att göra så mycket som möjligt själva, och på det sättet hade vi alltid råd att åka på semester, även om resan ”bara” bestod en husvagnstripp till Öland. Vad fantastiskt lyckligt lottad jag var! Hembakt bröd och semester! Ändå förstod jag inte det då, utan ibland tittade jag längtansfullt på kompisens färdigköpta tunnbrödsrulle som hon sköljde ner med en Festis i trekantsformat. Själv drack jag hemgjord rödvinbärssaft i sirapsflaska.

Idag vet jag att många slår knut på sig själva för att hinna baka bröd och odla sin trädgård samtidigt som de ska utbilda sig och göra karriär, bilda familj, gå på yoga, vara tillgängliga på mejl och Facebook dygnet runt, ha ett fantastiskt förhållande till sin partner samt naturligtvis ta hand om sitt yttre och helst se ut som tjugofem tills de är sextiofem. Hur mina föräldrar fick ihop det kan jag ibland inte förstå, men jag är djupt tacksam över de varma minnen jag har av rågsiktskakor och vinbärstårtor på födelsedagarna.

Nu när jag själv har en dotter funderar jag såklart alltmer på hur min barndom påverkat mig och vad för slags minnen och vardagsupplevelser vår dotter kommer ha med sig. Medan jag är uppvuxen på hemodlat och hembakat, fredagsmys långt innan ordet blev vedertaget och varma mackor med stuvade egenplockade kantareller på söndagskvällarna kanske S kommer ta för givet att det alltid finns hembakta kanelbullar i frysen. Över min döda kropp att jag köper färdiga bullar! Hon kommer förhoppningsvis lära sig att det är lika normalt att ena dagen äta linsgryta med curry, som att nästa dag få hemtrillade köttbullar med egengjort potatismos. Däremot kommer förmodligen lingonsylten vara köpt, såvida inte mormor, eller ev. mormorsmor har skickat över en burk hemkokt.

"Ånej han har drunknat i filskålen!"

Jag har en naturlig fallenhet för dramatik och att alltid tänka det värsta. Dock får de plötsliga panikartade känslorna stanna inne medan lugnet får visa sig som representant. Jag skulle aldrig erkänna de galna, orealistiska infallen när de kommer. Men det går ju att skratta åt dem i efterhand. Så här kommer några saker jag oroat mig för på sistone:

-           Jag kan inte somna på kvällen. Jag ligger nedbäddad i fluffigt duntäcke mellan make och bebis, och skräcken dunkar i bröstet. Jag kan inte sova för mina händer svider. De svider och kliar, och… jo, nog bränner de också. Det är hudcancer. Jag bara vet det. Åh fy så orättvist! Jag är 28 år och drabbas av hudcancer, jag får inte se min dotter växa upp, jag får inte åldras med min underbare make, jag får inte skaffa fler barn, göra fler konserter, skriva fler noveller, dansa flera danssteg, promenera in nästa höst, bada in nästa sommar, jag får inte… Försiktigt buffande på F, som sover. ”Duu… Mina händer svider och kliar. Tänk om jag är sjuk? Allvarligt sjuk?” F vänder sig om sömndrucken och drar mig intill sig. ”Kan det inte vara den nya tvålen i badrummet då?” Jo det kunde det. Nästa dag slutar jag använda den s.k. milt parfymerade handtvålen och visst lägger sig det allra värsta ganska direkt. Men…  är inte händerna fortfarande liiiite röda? Och torra? Bäst att ringa vårdcentralen. Men jag säger inget till F tror jag…

-           Efter en sömnlös snörvelnatt somnar både S och jag äntligen halv sju på morgonen, precis som maken kliver över sängkanten med en djup suck. Han har också sovit dåligt p.g.a. mitt och S rossel, hostande och snorande. Knappt två timmar senare vaknar jag. S sover fortfarande snusande gott, och nerifrån köket hör jag… ingenting. Jag vet såväl att F ska vara på plats på jobbet 7.30, men istället för att tänka att han nog inte ville väcka oss som äntligen fått somna när han lämnade hemmet tänker jag det allra, allra värsta jag kan komma på. F har säkert fått en hjärtinfarkt av sömnbristen och stressen över att gå upp så tidigt, att han svimmat rakt fram och drunknat i filskålen. Ja, så måste det vara! Det är nog därför jag inte hör någonting! Jag måste genast kliva upp. Jag drar på mig raggsockor, en av varje färg eftersom jag i brådrasket inte hinner hitta några matchande, sliter åt mig en nedkräkt t-tröja jag för länge sen tänkt slänga i tvätten men som envist hamnat på klädstolen i sovrummet gång på gång, och tyst utan att väcka S trippar jag med hysteriska raggsockefossingar nerför trappan och kollar i köket. På köksbordet ligger en uppslagen tidning, och på diskbänken står en ursköljd filtallrik. Ingen F. Jag andas ut. Senare den dagen kommer F hem och säger att han inte ville väcka oss som äntligen somnat när han gick. Det var ju omtänksamt.

Ibland tänker jag så fel

F åker hemifrån och jag kan då tänka, ”Det är nu nio timmar och tjugo minuter tills han kommer hem och kan ta S”. och när hela den långa dagen har gått och jag kanske slumpmässigt tittar på klockan och ser att tiden minskats till trettiofem minuter så kan jag inte vänta till dess. Jag tänker att jag inte klarar av att vänta en halvtimme till, eller ens en sekund till. Det går inte, hjälp!

Sedan tänker jag istället rätt. Men herregud. Här har jag lyxen att få en fantastisk dotter som är alldeles underbar och faktiskt inte särskilt jobbig alls, och så räknar jag ned tills jag inte behöver ta hand om henne ensam längre! Istället borde jag vara tacksam över att jag får en halvtimme kvalitetstid med min älskade lilla tjej innan någon annan kommer hem och ska slåss om uppmärksamheten till och från den lilla krabaten.

Det är så jag borde tänka varje dag, och tro mig, jag är oändligt tacksam över gåvan att ha fått ett barn. Jag är även oändligt tacksam över att vi i Sverige har föräldrapenning och att det är en självklar rättighet att få vara mamma- och pappaledig UTAN att behöva överge sitt jobb.

Men ibland tänker jag så fel och jag jobbar på att vända det.

Den hemliga bron

Idag hände det igen och det är tredje gången nu.

Jag bylsar på S för en barnvagnspromenad. Jag skulle egentligen vilja lägga till ordet daglig här, men det vore att fara med osanning. Hursomhelst, så ofta jag kan och när det inte spöregnar då S avskyr att åka vagn i regnet eftersom hon då inte ser något för det stora regnskyddet, så går vi ut på promenad. Vi har några rundor att välja på, och en populär sväng är att gå runt kanalen. På vår vandring måste vi gå över två stycken broar, och för just den här rundan har vi inget alternativ, det finns två broar att gå på.

Eller?

Den första gången det hände trodde jag att jag blivit snurrig, men jag tvekade ändå. Jag tycker mig ha anlag för att känna igen ansikten, så jag borde inte ha fel. Den andra gången var jag övertygad om att jag sett rätt, och idag tvekade jag inte en sekund. Jag hade sett rätt, förmodligen alla tre gångerna.

Jag mötte en pensionär. Han gick åt det ena hållet, jag gick åt det andra. Våra blickar möttes, det var kanske tvåhundra meter innan den första bron och 1,5 km till den andra. När jag knallat över på den andra sidan och gått kanske tvåhundra meter till fladdrar det till i hjärtat. Nej det kan inte stämma… Samma pensionär möter mig igen. Hur har han hunnit? Han kan omöjligt ha varit så oändligt mycket snabbare än jag att han redan hunnit till den andra bron och tillbaka knappt några minuter efter att jag mött honom vid den första bron.

Detta har alltså hänt tre gånger nu med tre olika pensionärer och här måste lite olika slutsatser dras:

1. Pensionärer i den här stan får inga pensionspengar, de får vingar.

2. Pensionärer i den här stan är riktigt bra på att simma.

3. Det finns en hemlig bro.

Det måste vara det tredje alternativet. Det måste finnas en hemlig bro! Jag spanar detektivt hela vägen på min fortsatta promenad, men förgäves. Jag finner ingen bro. Den kanske bara är för de invigda, tänker jag. Kanske behövs det ett lösenord? Eller så krävs det helt enkelt att man är pensionär.  Min nästa plan är att klä ut mig. Kanske en lös potatisnäsa, nylonstrumpor och kappa kan göra susen? Jag vet bara att jag måste finna den hemliga bron, om jag så måste bli pensionär på kuppen.

Fortsättning följer…

Underbart och livgivande

Är det när…

… maken F säger att jag är det vackraste som finns fastän jag sitter med rufsigt hår, slitna raggsockor, snorig näsa och putande underläpp och surar för att jag är så förkyld.

… S mitt i ett tristess-sprattel stannar upp och tittar på mig med stora, djupblå ögon när jag inte vet något annat råd än att sjunga för henne. Hon tar in mig, min röst och min sång ända tills den sista tonen klingat ut. Då återgår hon till sprattlet.

… Min syster skickar ett MMS på sin åtta månader gamla son när han har ärtpuré i hela ansiktet och på öronen, och ändå lyckas se allvarlig och klok ut på bilden. Jag saknar honom och min syster varje dag.

Våga Vägra Smajlisar!

I en värld som består av E-mail, Facebook, SMS, MSN och liknande nya sätt att kommunicera har också vår rädsla för missförstånd ökat. Vi skriver korthuggna meddelanden till varandra och därmed förändras och förenklas det skrivna språket. I och med att vi på så få rader som möjligt vill säga så mycket som möjligt, ökar behovet av förstärkande medel. Då vi varken kan se eller höra hur saker och ting levereras tar vi till symboler för att förstärka vårt meddelande, och det är här den s.k. smajl-gubben kommer in i bilden. Jag avskyr smajlgubbar. Avskyr! Men… jag använder mig av dem, för en sådan hycklare är jag! För jag, liksom många andra, vågar inte låta bli att använda dem, för tänk om mitt budskap misstolkas? Ironi, sarkasm och humor är flitigt använda i våra korta hälsningar, men för att understryka att vi menar det på just det sättet lägger vi för säkerhets skull till en glad eller sur gubbe eller någon annan liten rund sak med passande ansiktsuttryck. Jag tror helt enkelt inte att vi vågar stå enbart för våra ord.

Men om vi backar i tiden. Ända tillbaka till den tiden då våra förfäder bodde långt ifrån varandra och det inte fanns Internet eller ens telefon, utan den enda kommunikationsmöjligheten var att skicka ett brev, om vi backar ända dit och försöker föreställa oss hur det var, då blir vi nästan skraja. För skulle vår generation – skulle en femtonåring eller kanske t.o.m. en tjugofemåring av idag – klara av det? Och framförallt, de som levde under den tiden, klarade de av det? Självklart gjorde de det, men jag kan inte låta bli att fundera över antalet missförstånd i brev skrivna av såväl bildade som obildade människor. Fast jag tror inte att det var bristen på smajlgubbar som vred om deras budskap, utan kanske snarare klasskillnader eller liksom nu- oförmåga, rädsla eller möjligen lathet att uttrycka sig tydligt. Tänk om det där romantiskt skrivna kärleksbrevet bara var ironiskt? Och tänk om brevet som började med ’Goddag dumskalle’ egentligen var menat som en kärleksförklaring? Kanske hade Jane Austens böcker som är fyllda av förvecklingar och romantik per post inte blivit skrivna om smajlgubben funnits redan på 1800-talet?

Jag tror inte att de egentligen behövs, de små gula figurerna med breda munnar, utstående tungor eller förvånade ögon. Jag tror att vi är fullt kapabla att uttrycka oss tillräckligt med vårt skrivna språk – det finns synonymer, adjektiv och verb så det räcker och blir över. Men jag -och kanske du- är rädda för att sluta, då vi riskerar att hamna utanför de nya sätten att kommunicera, och förmodligen är vi även lata eftersom vi inte orkar lägga för stor möda på att formulera oss, utan tar istället till en liten gubbjäkel, så är vi i hamn. Det går snabbt och är lättolkat. Men jag ska försöka att begränsa användandet, träna på att våga. Vågar du också?

Min dotter S!

En solig och varm majdag föddes min och F lilla underbara dotter, S. Mitt på dagen kom hon ut, hon som vi trott var en han, och livet förändrades för alltid. Hon hade vackra blå ögon, mörkt hår på huvudet och var inte alls sådär skrynklig och röd som vi hade räknat med. Hon var len och slät, trots att hon var två veckor tidig, och alldeles lagom i både vikt och längd. Hon var det sötaste vi sett och trots att både jag och F var helt slut var lyckan total och vi kunde omöjligt sova den första natten. Vi måste ju ta hand om den lilla, lilla människa som plötsligt var det viktigaste för oss båda. Att S sov gott hela den första långa natten, spelade ingen roll…

S är nu fyra månader. Hon är en underbar liten krabat med mycket energi och en stark egen vilja! I hennes ögon finner man nyfikenhet, glädje, finurlighet, visdom och envishet. Hennes små klibbiga händer använder hon till att fånga saker och sedan stoppa i munnen, det kan vara en handduk, hennes gosekanin, Tummen i babygymmet, eller våra händer. Allt ska in i munnen, smakas på och utforskas. När hon är klar slänger hon resolut bort det hon just smakat på för att kanske dra till sig det än en gång, eller hålla en lång och öronbedövande monolog om vad hon just upplevt.

Att kika på saker är spännande. Objektet kan vara en färgglad bok som sticker ut bland de andra mörka i bokhyllan (Miles Davis självbiografi är en klarröd och därför mycket intressant bok!), de mönstrade gardinerna, den prickiga sänggaveln i sovrummet, pappas randiga tröja eller bara ett svart byxben. Vad hon tänker skulle jag ge allt i världen för att veta, när hon av iver och lust över upptäckarglädjen sprattlar med armar och ben.

Buren vill hon gärna bli, och att sitta eller stå i knät är väldigt roligt. Om dagarna sjunger jag och S. Vi läser ramsor, leker med pingliga klossar och tittar på färgglada mönster i tygböcker, går på babysång och träffar mina vänner som härligt nog också fått barn under 2011. Vi promenerar, sjunger lite till och gosar och busar på vår dubbelsäng eller på mitt hemsydda lapptäcke på golvet, och när S tar sig en tupplur passar jag ibland på att göra detsamma. Om jag inte tvättar, diskar, plockar undan, ringer, skriver, kokar flaskor, lagar mat, städar eller bara andas en liten stund förstås.

Att vara mammaledig är härligt, jobbigt och underbart!

Varför är det bara jag och min bebis som svettas medan alla andra mammor ser ut att vara hämtade ur en reklamfilm för blöjor!?

Klockan ringer, S sover fortfarande men skruvar på sig där hon ligger på tvären i sin spjälsäng. Kroppen befinner sig i hennes säng, men de lilla armarna och huvudet har letat sig över i min och F dubbelsäng som står fastsurrad tätt intill hennes. Jag sätter mig yrvaket upp, huvudet fattar ingenting men kroppen är redan påväg. Vad är det för dag? Varför hade jag ställt klockan?

Det är tisdag, dags för babysång!

Jag smyger tyst upp för att inte väcka lilltösen. Om jag ska hinna duscha och äta frukost innan S ska matas, bytas, kläs osv måste jag göra allt innan hon vaknar. Men det är försent. Två små händer och två små fötter sticker rakt upp ur spjälsängen och ett glatt joller hörs. Nu är det morgon! ”Mamma nu är jag vaken! Mamma, allt det här har jag upplevt i natt utan att kunna berätta, jag bara måste få säga allt nu, mamma!” Ungefär så kanske hon säger? Ok, inga problem, jag kan duscha… öh, senare. S går loss i babygymmet medan jag förbereder hennes mat, och min frukost. Lagom tills min gröt är färdig har hon tröttnat på Tummen och hans vänner och hon vill nu sitta i mitt knä när jag äter. Gröttallriken får backa längre och längre in mot mitten av bordet för att hon inte ska nå den med nyfikna tassar som ännu inte lärt sig så mycket om finmotorik. Jag sveper snabbt ett glas juice innan hon har tröttnat även på den här leken.

När det är 40 min kvar till sångstunden ska börja inser jag att en raggardusch är allt som hinns med. Skötväskan är packad, fyrtiogradigt vatten i termos till S mjölkersättning är fixad, vagnen står redo, mamman är påklädd, barnet är påklätt men besvärat över alla lager av tröjor och filtar. Mössan sitter på sned och strumporna är redan halvt avskavda. Men nu kan vi äntligen gå, vad bra! Då kräks S. Och det är ingen liten, oskyldig droppe i ena mungipan. Nej rejält ska det vara. Bodyn blir blöt, jackan blir blöt, byxorna får sig en omgång, nappen bli kladdig, mamman blir kletig. Jag drar ett djupt andetag och drar fram en av alla spytrasor och försöker torka. Det får duga, och vi kan gå.

Under promenaden ligger S och kikar nyfiket upp på den blå himmeln, på de numera rödbruna löven i de vajande träden, och på Tummen som alltid lika glatt kikar ner på henne i vagnen.

Väl framme sitter de andra mammorna redo. De har små smidiga vagnar med svängda hjul man bara kan ta sig fram i ett köpcentrum med, lagom stora skötväskor och glada, Villervalla-bebisar utan kräkfläckar på magen. Själva ser de nyduschade och piffiga ut och under sångstunden har de inga problem med att resa sig från golvet med babyn i famnen. Jag och S försöker båda slappna av och vi sjunger glatt med i alla sångerna, men allt som oftast måste jag ta fram en stor kökshandduk då det när man minst anar det kommer en kaskad ur min älsklings lilla kropp. Jag tänker: varför är det bara jag som inte hunnit duscha? Varför är det bara min bebis som kräks? Och varför ser alla andra mammorna ut som de kommer rakt ur en Libero-reklamfilm?

Efteråt är det fika, och när jag och S gärna slappar med fina vännerna kastar Libero-mammorna i sig en kopp kaffe och barnen får majskrokar. De hinner kort diskutera modellen på senaste ortopediska nappen rekommenderad av Mama innan de tar sina bebisar under armen och skyndar vidare. Jag undrar varför de har så bråttom? De kanske måste hem och bättra på sminket? Själv tar jag en till ostsmörgås och pussar lilla S på huvudet. Hon svarar med ett flin, och sen kräks hon på sitt för dagen tredje ombyte.

Det där med att drömma är nog inte så tokigt!

Jag visste inte att jag hade slutat drömma. Jag visste inte heller att jag saknat att drömma. Jag talar inte om nattliga äventyr bland surrealistiska händelser med overkliga såväl som närstående personer. Nej jag menar det där andra. I samma stund som jag på riktigt bestämde mig för att skriva den här bloggen, märkte jag efter ett tag att jag hade börjat drömma igen. Och då blev det så tydligt, att det kanske var bristen på drömmandet som skapat ett visst mått av rastlöshet och ängslan inombords. Och också ett visst mått av något som kan liknas vid sorg. Jag har haft en massa drömmar i mitt liv, och under de senaste åren har jag också haft lyxen att förverkliga några av dem. Jag hade jordnära drömmar som faktiskt gick att uppfylla: jag ville studera på Musikhögskolan, sjunga med orkester, träffa drömmannen, få en bebis. Allt det har jag gjort. Sen hade jag naturligtvis högtflygande planer emellanåt på att bli frilansande operasångerska, att flytta till New York, ja ni vet. De drömmarna var härliga ett tag tills jag insåg att jag varken kunde eller ville uppfylla dem. Inte så att jag någon gång satt punkt för de drömmarna. Jag satte mig inte ner i fåtöljen och sa ”Jaha! Om jag nu skulle bestämma hur jag ska ha det med de däringa högtflyende drömmarna. Hur ska jag göra med dem månne?” Nej, de flög nog sakta sin kos av sig själva i takt med att de andra, jordnära drömmarna, uppfylldes.

Som jag nyss skrev, i samma stund som jag faktiskt bestämde mig för att skriva den här bloggen, så hände någonting inombords. Jag har alltid älskat att skriva, men när musiken fick spela huvudrollen har jag glömt av det litegrann. Visst har jag ju en påbörjad roman i datorn, men för att skriva på den skulle jag vilja ha ostört lugn och ro vilket såklart inte är lätt när jag har en liten skrutta att ta hand om, men att blogga några minuter när hon sover eller är med sin pappa, det hinner jag. Bloggandet tände dessutom den berömda gnistan igen, och jag upptäckte plötsligt att skrivandet hade satt igång, fast i mitt huvud. Jag kan fortfarande vakna på natten eller stanna upp görandes något helt annat och tänka att det där ska jag skriva och faktiskt mer än så. Jag skriver och skriver utan att knappt lägga märke till det själv. Formuleringarna flödar i skallen och jag måste snabbt skynda mig att öppna ett word-dokument och få ner några stycken. Orden låg alltså där och puttrade, strax under ytan. Kanske har de gjort de länge? Och när locket kom av började de envetet surra framför näthinnan och med sig högt upp i luften tog de drömmarna, både de jordnära och de fantasifulla, ouppnåeliga.

So it begins…

Jag heter Lisa och jag vill hälsa dig välkommen till min blogg! Jag undrar förstås hur du har hittat hit? Kanske är du bekant eller rentav släkt med mig? (Systeryster, är det du?) eller så har du väl googlat som alla andra. Kanske på ”mamma”, kanske på ”choklad”,” amning” eller ”grillad kyckling”? Det kan nämligen vara så att de orden försigkommer i mina texter en eller ett par gånger.

Vad ska den här lilla bloggen handla om då, och varför skriver jag? Jag har aldrig läst en blogg själv. Eller nu ljög jag. Jag hade inte läst en blogg till för några månader sedan när jag rattade in P1 och Clara Lidströms sommarprat. Jag tyckte mycket om hennes program som handlade om allt från politik, husmorstips till självförverkling och andra intressanta tankar. Clara har en mycket populär blogg som heter UnderbaraClara, den är faktiskt så poppis att mänskan kan försörja sig på den. Tänka sig! Jag måste genast koppla upp mig och läsa. Den måste vara fantastisk! Det är den inte. Den är faktiskt långt ifrån fantastisk om man inte med fantastisk menar just fantastisk för någon annan utom just än själv. Hennes blogg är nämligen fylld av vackra foton (hon är i alla fall en bra fotograf!) på vackra loppisfynd, virkade dukar och tekoppar och en text kan vara ungefär såhär: ”Åh vad underbart det är att en regnig höstförmiddag läsa en god bok och dricka en kopp rykande hett te när lillen sover!” Och det är klart att det är! Men det vet väl alla redan? Mysigt för henne att hon har tid att dricka te när hennes bebis tupplurar, men jag vill inte lägga min värdefulla tid när min bebis sover att läsa om hennes rykande tekopp! Då vill jag väl unna mig den saken själv, och kanske läsa om något med lite mer tuggmotstånd, eller humor eller något som är tankeväckande? Clara Lidström verkar vara en klok och bra människa på alla sätt, men hennes blogg (som jag har försökt ge en chans i alla fall någon månad nu) innehåller inte det jag vill läsa om. Det kan såklart vara så att jag är en rutten googlare utan förmåga att klicka mig in på de rätta ställena, men efter en hel del sökande har jag inte hittat någon blogg jag vill följa. Förutom argabibliotekstanten, den rekommenderas!

Så… då skriva är minst lika roligt som att läsa så får jag väl göra det själv då! Dvs skriva en blogg som jag själv skulle vilja läsa.