Ingen hämtar dig åter, nej ingen!

S och jag busar. Hon susar runt i sin gåstol och jag gömmer mig bakom hörn och när hon kommer åkandes tittar jag fram och hojtar ”tittut!”. Hon skrattar så hon kiknar och jag springer om nästa hörn och leken upprepar sig. Mot slutet omfamnar jag henne och myser : Fångad!

Då kommer den plötsligt över mig, ramsan.

”Fången i trollens skal, ingen hör hur du gråter, ingen hämtar dig åter.”

Jag vinglar nästan till när orden efter alla dessa år sköljs över mitt inre, jag hade helt glömt bort den förfärliga ramsan. Jag minns inte vem det var som brukade säga den, om det var pappa eller kanske min syster eller var det en dagisfröken? Det spelar ingen roll, den användes förstås med kärlek och tankar om bus och lek, men fy vad jag avskydde den. Jag minns att jag var tillräckligt stor för att inte ta den på allvar egentligen, men att jag inombords alltid var livrädd och ville gråta. Fången? Nej jag vill inte vara en fånge! Troll? Läskigt. Gråter? Är det så hemskt där att jag gråter? Och varför hör ingen mig? Är jag instängd? Och sedan det allra värsta av allt: ingen hämtar dig åter. Är det ingen som saknar mig? Varför kommer inte mamma och pappa och räddar mig?

Den största skräcken av alla alltså. Att bli övergiven. Bortglömd och inte saknad, det måste ju vara människans och kanske framförallt barnets största skräck någonsin. Och det skojskräms man med i en fånig ramsa? Jag lovar mig själv att aldrig skämta med S på det sättet. Det finns mycket annat bus man kan göra, och jag tänker aldrig någonsin hota att överge mitt barn. Inte ens på skoj.