Vad skönt att jag inte är så trött, det gick ju bra att gå upp idag. Men vad är det som låter? Dottern? Hjälp jag sover ju fortfarande!

Och så var det ju den lilla detaljen med sömnen. Å du ljuva tillstånd av total bortkoppling där drömmarna får flöda, benen sträcka ut sig och huvudet vila mot kudden. Den mjuka, fluffiga och härliga ku… ”Gla gla”! Ja just det ja, jag har ju en bebis. Som gärna vaknar tidigt. Nu har jag ju redan bitit mig i svansen och skrivit i ett tidigare blogginlägg att jag känner lyckobubblor i magen när jag blir väckt klockan fem på morgonen av en liten sprattlande S som leker och pratar och gör sitt bästa för att dra sin morgontrötta och ABSOLUT natt-trötta moder ur sängen. Och visst är det så, men kanske inte riktigt varje morgon.

Sömnbrist får en människa att göra tokiga saker, dumma saker, konstiga saker, ibland roliga saker och ibland elaka saker. Eller, kanske snarare får den människan att verbalt uttrycka sin sömnbrist helst mot en annan människa än den lilla oskyldiga varelse som ligger och jollrar mitt i natten och orsakar tillståndet. Såklart är det F som får ta stryk. Det fanns en tid i början av vårt föräldraskap som jag milt strök honom över kinden när jag ville ha hjälp mitt i natten, men jag kan villigt erkänna att väckningarna har förvandlats till något av de mer brutala slagen. Nu puttar jag hårt och fräser i hans öra: ”Din Dotter Vill Dig Något!” Eller så rycker jag i hans omsorgsfullt instoppade täcke och ryter: ”Din Tur!”

Att bli väckt mitt i natten medför även en oväntad biverkning. Hunger. Inte bara en gång har F mitt i natten sömndrucket fått tumla nerför trappan till köket för att göra en nattmacka till mig som blodsockerfattig ligger och darrar i sängen. Smulor i sängen, får han som tack.

Idag på förmiddagen stoppade jag plastskeden med fruktpuré i min mun och framför S viftade jag med ett knäckebröd. Som tur var upptäckte jag att osten smakade mango innan hon med sin lilla pacman-mun hann få tag på den spännande nya leksaken mamma erbjöd. För några veckor sedan uppfann jag en ny OS-gren klockan halv fem på morgonen. ’Naken-åk på liten babysitter’ hette den, och den innehöll mer än ett överraskningsmoment. Jag måste ju även nämna att saker har flyttats runt här hemma och placerats på de mest konstigaste ställena. F nytvättade t-shirt la jag inte i garderoben utan hängde på trappräcket. Gårdagens tidning höll på att hamna i brevlådan igen och min telefon har tillbringat sina dagar på såväl skötbord som i S gåstol.

Men allt som ofta tycker jag det går riktigt bra att gå upp i ottan. Jag gullar med S, sjunger och berättar sagor. Tassar upp i morgonrock och känner mig morgonmysig och pigg. Det är så konstigt bara att hon jollrar högre och högre. Och att jollret tillslut förvandlas till skrik. Och gråt. Men vänta! Hjälp jag sover ju fortfarande! Jag har bara föreställt mig att jag pratar, går upp, byter blöja, sätter på små kläder och är morgonmammamysig. Jag sover ju fortfarande! Bäst att putta på F. Jag kanske ska fräsa med lite mildare ton idag att ”Idag Får Du Gå Upp!”