Städa! Fixa! Plocka! Damma! Vila?

Jag har aldrig någonsin hört talas om någon som på sin dödsbädd ångrat att de inte städade mera. Har ni? Nyligen läste jag i en tidning att det fanns en undersökning över det flest människor ångrar när de ska dö, och jag minns inte exakt vad det stod nu, men jag minns det viktigaste. Jobba mindre, njut mera. För lite städning stod inte heller med på listan, det minns jag också.

När dottern sover tänker jag att jag måste skynda mig att vila själv. Redan där är alltså stressen igång. När jag tassar ut ifrån S rum har jag alltså bestämt mig för att utnyttja tiden till vila, men först ska. Jag. Bara. Jag ska bara sätta igång en tvättmaskin, ja det måste jag ju göra. I tvättstugan hänger torr tvätt ovikt. Jag ska bara vika den först. Men det var då fasen vad fullt det var i pappersinsamlingen, de ursköljda mjölkpaketen fullkomligen svämmar över på golvet i den lilla, lilla tvättstugan och jag tar fram en ny papperspåse till dem som flytt den gamla. Utanför tvättstugan, i köket, ligger S klossar utspridda och när jag böjer mig ner för att samla ihop dem ser jag en rand av tomatsås som runnit ner över ugnsluckan. Jag sträcker mig efter en trasa och tänker att å Herregud det tar ju aldrig slut! När jag tillslut tvingat mig själv att släppa nästa hög eller smutsrand slänger jag mig i soffan, hinner precis trycka igång ett avsnitt av Grey’s Anatomy på DVD och andas ut. ”Mamma! Ma-ma-ma-ma-ma!” Hörs det ifrån S rum. Ljudet är ljuvligt men i den stunden vill jag bara skjuta mig själv i huvudet lite lätt för att jag återigen städat bort en värdefull vilopaus. Varför gör jag så? Varför kan jag inte koppla bort pappershögar och dammtussar?

Ibland är det som att jag skyller allt som är dåligt eller jobbigt i mitt liv på damm och felplacerade grejer. Vaknar jag med huvudvärk känns allting sju resor värre för att vi inte har dammsugit på en vecka. Är jag på dåligt humör av någon anledning känns plötsligt livet otroligt miserabelt om det dessutom är fullt i tvättkorgen eller sängen är obäddad. Det är som att jag behöver ordningen och redan runt omkring mig för att få perspektiv på det som händer i skallen, annars kan jag inte tänka. Dammet lägger sig som en gröt i huvudet och jag förlorar förmågan att sortera ut vad som är värt att bli bekymrad över på riktigt eller vad som är en skitsak. Det positiva med detta är förstås att det fungerar åt andra hållet också. Jag kan lätt bli på bättre humör om det är undanplockat och nystädat hemma. Detta har F lärt sig. Han märker direkt när jag mår dåligt över stöket (eller när jag mår dåligt och det samtidigt är stökigt, ojoj det är inte bra). Då är det bara att städa, och sedan skrattar han när han märker den omedelbara skillnaden i min innan så trumpna uppsyn efter att handfatet återigen glänser. Och då kan jag också skratta, efteråt, åt hur löjligt jag har betett mig. Sura för att det är skitigt hemma, det är ju inte klokt egentligen! Men sedan är jag där igen. S sover förmiddagssömn och jag ska också vila, jag ska bara damma av teven först och sen…