Två saker jag trodde jag kunde men som jag tydligen inte alls hade förstått

Jag får lov att erkänna detta, jag visste inte vad den lilla knappen var till för. Visst hade jag fingrat på den, provat att dra den lite upp och ned, men jag hade aldrig förstått funktionen med den. Tills för en vecka sedan, och nu har den revolutionerat hela min värld. Eller, i alla fall min städvärld. F håller en sprattlande och aningens dammsugarrädd liten  S när jag far runt med slangen i köket och städar ivrigt. Jag har kommit fram till en av mattorna och står och kämpar mig svettig, medan F storögt tittar på. När jag slutligen stänger av dammsugaren frågar han vad jag håller på med? ”Vad menar du?” frågar jag. ”Skulle jag inte dammsugit mattan?” ”Jo men varför kämpar du sådär?” Frågar F. ”Varför använder du inte knappen?” Knappen! Knappen som lättar på sugtrycket och inte gör dammsugningen lika tung när man dammsuger mattor eller liknande. Varför använde jag inte den? Jag kände mig ganska dum när min make får upplysa mig om denna STRÅLANDE uppfinning, kanske sådär 20 år försent. Jaja, man lär så länge man lever och den hemliga knappen har nu förenklat livet litegrann.

Samma dag är det en hockeymatch på teven. Mot slutet av matchen bestämmer sig det förlorande laget för att ”ta ut målvakten”, som det så snitsigt heter. D.v.s. målet får stå tomt, och laget får flera spelare på plan. F är lite stingslig då det förlorande laget råkar vara hans lag och han muttrar lite ohörbara coachningstips som inte når någon annans öron än mina. Jag försöker vara positiv och säger ”men det är ju roligt för målvakten att få spela lite på plan, med alla de andra!” F vänder sig hastigt om. ”Vadå?” ”Ja” fortsätter jag, ”jag menar han står där i sin lilla bur hela matchen igenom och får inte skridskosusa som de andra, han kanske tycker det är kul när han får vara med en stund på slutet?” F stirrar nu på mig och sedan brister han ut i ett gapflabb. ”Men älskling det är ju inte HAN som får spela! Han får gå ut och en annan spelare får komma in i hans ställe. Målvakten kan ju inte ge sig ut med alla skydd och grejer på sig och spela, det fattar du väl?!” Så dumt. Det borde jag ju ha förstått att det inte var målvakten som fick spela vanligt. Jag lutar mig tillbaka i soffan och tar istället upp den 1,5 cm långa stickningen (har inte kommit längre på två veckor) men i smyg tänker jag att när signalen ljuder så drar målisen av sig sin enorma skyddsutrustning som stålmannen ungefär och susar sedan ut på isen med de andra. Och två mål gör han, minst, för han vet ju allt om målburens och målvaktens svagheter. Ja så måste det vara.