Knasiga svärmor går runt med lilla S i famnen, och med bus i blicken pekar hon på en lampa och säger ”fotboll”. Lilla S betraktar lampan, flinar och säger ”gogglibä” eller något liknande. Vi har skojat om vilken makt man har som förälder på många olika sätt. Tänk om vi konsekvent skulle lära barnet fel? När skulle felet uppenbara sig månntro? Om vi säger att foten heter korv så är det självklart att barnet tror det, varför skulle hon misstro oss? Förmodligen skulle dagispersonalen ringa socialen när vårt experiment uppenbarar sig, men jag kan lugnt skriva att S kära farmor inte kommer kalla lampan för fotboll något mer. Vi skulle dock kunna luras om vi ville…
Oavsett om föräldrarna luras eller ej, så är det inte säkert att barn alltid förstår det man förklarar. Jag minns t ex när jag var liten och för första gången kom i kontakt med det svåra begreppet ”hyresrätt”, även om själva ordet aldrig nämndes just då. En dag frågade jag min mormor varför hon alltid hade sin säng två decimeter från väggen? ”Jag vill inte skada tapeten, eftersom den inte är min”. Svarade hon. ”Är den inte din?” undrade jag förvånat.” Vems är den då?” ”Den tillhör mannen som äger huset”, svarade mormor. ”Äger inte du huset?” Jag fattade ingenting. ”Nej, det är en annan man som äger huset.” ”Varför bor inte han här då?” Detta måste redas ut. ”Nej han bor någon annanstans”, mormor började bli smått irriterad över alla frågor, det var ju så självklart! Jag förstod ingenting, och fortsatte fråga när mannen som ägde huset och tapeten skulle komma tillbaka och om han och mormor skulle bo där tillsammans då? Mormor säger då att hon bara ”hyr” bostaden, men då tålamodet är slut ger hon ingen närmare förklaring till vad det är och jag går länge och funderar på när mormor ska bli sambo med den okända mannen. Att jag just fått lära mig om hyresrätter förstod jag inte förrän en längre tid senare.
Ett annat missförstånd som liten var begreppet ”koka te”. Jag hade nog aldrig riktigt sett den proceduren från start, men en dag bad pappa mig att fixa morgon teet, och dum som jag var så frågade jag inte hur jag gjorde. Istället ställde jag helt sonika tekannan i keramik fylld med vatten och te på en het platta på spisen. När pappa kom ut i köket och såg den livsfarliga tekokningen blev han rosenrasande, och jag skämdes. Hur skulle jag kunna veta att man ju inte kokade teet, och absolut inte i tekannan? Jag borde ju ha frågat innan förstås, men ibland vill man bara verka världsvan, även som barn.
Jag hoppas att S frågar mycket. Jag hoppas att hon får utförliga, förklarande svar som gör att hon förstår och att hon får en tilltro till att våga fråga. Jag hoppas även att hon missförstår ibland och tar egna initiativ då det betyder att hon själv får klura på hur saker och ting fungerar och att hon lär av sina misstag. Och jag hoppas att jag och F är snabba nog att rycka bort tekannan från spisen innan huset brinner ner…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar