Jag ligger i sängen med förmodad halsfluss och har absolut ingen röst. Jag är hesare än värsta skrattmåsen och då prata gör ont och framkallar torra ansträngda hostattacker låter jag helst bli. Och jag saknar min familj! Älskade F och allra finaste S leker och busar nere i köket och trots att det bara gått några dagar sen jag blev sjuk så saknar jag dem som om jag vore bortrest och jag är livrädd för att tappa kontakten med min älskade dotter. Orkar jag så ligger jag i soffan med fjärrkontrollen i handen och då ligger S på ett lapptäcke på ryamattan och jollrar, utforskar tår och käkar på sina gosedjur. Men hon jollrar inte mot mig utan mot F som pratar med henne. Och det svider i hjärtat. Att inte kunna kommunicera med sitt barn annat än med leenden, är urjobbigt. S tittar på mig med konstig blick, och sedan på sin pappa. ”Ga ga da?” säger hon frågande. Hennes pappa svarar att "mamma är sjuk, hon har ont i halsen och kan inte prata just nu." S fortsätter jollra mot F och jag känner mig utestängd. Jag vill ju prata med henne! Sjunga och skratta som vi brukar! Jag vet såklart att jag är frisk om några dagar och att allt då kommer bli som vanligt. S är dryga 5 månader och man tappar nog inte kontakten p g a en veckas halsinfektion även om jag i mitt sjuktillstånd ligger och ältar just den oron.
Hur gör de som inte kan prata med sina barn? Som inte kan se dem i ögonen, le och samtidigt lära dem om världen genom att berätta, sjunga, peka och till det med ord förklara? Och hur gör de som inte kan säga till sina barn hur mycket de älskar dem? Räcker det med att enbart visa det, kroppsligt? Förstår det lilla barnet att det är älskat bara det är omhändertaget, kramat, mätt och torrt? Svaret är förmodligen ett självklart och rungande JA, men jag kan inte låta bli att fundera över vad som händer när ett uttryckssätt försvinner. Nog måste barnet känna att något saknas, att det inte är som vanligt? Tystnad kan vara skrämmande, om än ibland skön, och det sista jag vill är att min dotter ska känna rädsla och oro.
Sedan kommer en våg av tacksamhet över mig. F är ledig den här veckan vilket är en fantastisk tur i oturen. Det går ju ingen nöd på lilla S som har en underbar far som tar hand om henne och snart är jag på benen igen. Och då ska jag prata, sjunga skratta och lära henne om livet igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar