S är en riktigt nyfiken bebis. Jag och F tänker såklart som de stolta föräldrar vi är att hon är extra nyfiken, pigg och klok. Sanningen är nog att det ligger i människans natur att upptäcka och känna en lust inför att finna nya saker (dock ofta lust blandat med rädsla) och för S är hela världen ny. Varenda liten form, färg och sak är ny. Likaså är ljud, musik, miner, känslor och smaker nytt. Hon är färsk i denna värld och för varje minut, varje dag lär hon sig om världen kring henne. Och det är så fantastiskt spännande!
S vaknar på morgonen och börjar jollra. Benen går direkt upp i luften, händer sträcks ut och hon tittar sig omkring. Gång på gång försöker hon sätta sig upp, men ännu är hon inte tillräckligt stor och stark för den bedriften så det är först när hon får hjälp som det lyckas. Och då sprider sig ett lyckligt leende över hennes ansikte och hon tittar sig nyfiket omkring. Hon ser spjälorna i sin säng, hon ser tygskyddet framför dem, hon ser sin mamma eller pappa, hon ser vårt sovrum med en säng med orangeblommiga lakan och en prickig sänggavel, hon ser färgskiftande löv utanför fönstret som vajar i vinden. Och allt är så spännande, så spännande! Även om S är trött och gnällig är hon nyfiken. Hon tittar sig alltid piggt runt omkring och upptäcker och upptäcker. Först förstod hon att hon kunde se överhuvudtaget, sen att hon kunde vrida på huvudet och se mera. Efter det kom hon på att hon kunde sitta upp och se ytterligare nya vyer, och på sistone vill hon helst stå hela tiden. F och jag får kramp i armarna där vi håller en aningens vinglande och nyfiken bebis som knappt längre nöjer sig med att stå i knäet på oss. Hon vill helst stå och hålla sig i bordet i vardagsrummet för att upptäcka ännu fler nivåer, och står hon inte så är det allra roligast att gå runt och titta och känna på alla saker hon ser. Åh! En gardin! Är det sant!? Åh! En grön vas! Åh! En vit vägg! Nämnde jag att ALLT är så fantastiskt spännande?
Än en gång tycker jag att vi vuxna människor har att lära av våra småttingar. Inte så att vi ska gå runt och fascineras av bordsdukens blommönster, men kanske att det finns nya perspektiv att upptäcka och uppskatta. Jag har alltid tyckt om att försöka se ett rum eller en plats på ett nytt sätt. När jag var liten gick jag ibland runt med en stor spegel framför mig som jag tittade ner på, för då såg det ut som att jag klev runt i taket. Jag har alltid tyckt om att möblera om för att hitta nya former och stämningar i ett rum, och jag har ofta lytt det råd en svenskalärare en gång gav mig på högstadiet. Han sa; ”lägg dig på golvet då och då, det är ett härligt sätt att få nya perspektiv på tillvaron”, och han har rätt. Låt oss därför dela bebisens upptäckarglädje lite då och då genom att titta på en bekant sak på ett nytt sätt. Om vi då får uppleva ens hälften av den lycka lilla S känner varje gång hon t ex ser min mönstrade morgonrock i badrummet, så har vi vunnit!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar