S är ganska ljudkänslig när hon sover. Och det är märkligt vad hon kan reagera på för ljud. Ibland vaknar hon bara jag går i trappen, som knarrar lite, och ibland fungerar det att köra med elvispen bara två meter från henne där hon ligger och sussar sött i sin vagn. Det är nog så att de plötsliga ljuden är värst, inte så konstigt egentligen, och de mer monotona ljuden är sövande i sig. Dammsugning fungerar helt ok om man börjar dammsuga så långt bort från henne som möjligt, för att sedan närma sig sakta. Elvispen kan man ju smyga på för att sedan trappa upp i styrka och ljudvolym, och likadant är det med hårfönen. Men så var det alltså problemet med de plötsliga ljuden, och för mig och F har det blivit allt tydligare hur ofta plötsliga ljud förekommer i vårt hushåll. F är aningens känd inom familjen för att inte alltid vara så värst smidig. Han tappar och spiller, dunkar i med grejer och drämmer i dörrkarmar när han passerar dem. Extra tydligt är detta ”personlighetsdrag” nu, när det kan framkalla konsekvensen av en gnällig och övertrött tjej vid för mycket slammer. Men det har även blivit ganska uppenbart för mig, hur mycket man faktiskt låter vid helt normalt och dagsvanligt ”jag lever och grejar”. Jädrans vad klumpig man är som människa! Fast jag tror aldrig man har tänkt på det sättet, förrän nu. Diskar man är det rätt uppenbart att det slamrar och låter, men varför då egentligen? Noterade efter dagens frukostdisk att jag lätt som en plätt tjongade i kastrullen i diskstället när jag skulle placera det på torkning. Hade det behövt låta om min finmotorik varit bättre? Om jag bara hade koncentrerat mig på att sikta en millimeter bättre så hade ljudnivån garanterat sjunkit. Det låter jobbigt, att behöva tänka på varje liten pryl man gör, men det kanske går att träna upp för att sedan slippa tänka så mycket på det. Ungefär som när man tränar sig på ett instrument. I början är ett C-dur på piano extremt svårt att ta med rätt fingrar, men efter ett tag är det förmodligen det lättaste du kan göra på det instrumentet. Kanske är det likadant med finmotoriken i vardagen?
Frågan är om det är värt ansträngningen? Trots allt består livet av diverse ljud, både monotona och plötsliga, och kanske är det bara bra att vara en klantskalle som vänjer dottern vid detta. Själv kan jag i stort sett somna varsomhelst och närsomhelst. Ljud bekommer mig sällan. Kanske var det mina föräldrar som slamrade så mycket när jag var liten att jag vande mig vid det? Nu när jag tänker efter så är min far rätt burdus med kastrullerna. Det är nog bara bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar