När S skriker tror jag att mitt hjärta ska brista. Det är som att någon drar ut det med en lång virknål rakt ur kroppen på mig. Det låter som en dålig skräckfilmsscen, jag vet, men jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Att en bebis skriker är förstås det mest naturliga i hela världen, det är människans sätt att kommunicera innan den har funnit andra, något mer nyanserade vägar. Och jag tror det är gjort så att vi föräldrar ska må så dåligt av skriket att vi reagerar med omtanke och en vilja att genast ta reda på vad som är fel, så att vi kan trösta vårt barn. Vi känner igen våra egna små parvlar och känner inte alls lika starkt när någon annans bebis skriker, även om jag måste erkänna att det gör lite ont i mitt hjärta även när kompisarnas småttingar ger hals. Det är väl empaten i mig som gör sig påmind.
S skriker när hon är arg, ledsen, hungrig, frustrerad, trött eller har bajsat. Inget ovanligt alltså. Hon kan även gasta på rätt bra om hon har tröttnat på en aktivitet, t ex en lek eller kanske oftare bilåkning. För det mesta går det bra att resa med henne, hon sitter antingen och kikar nyfiket på omvärlden, eller så somnar hon av bilens rörelse. Att stanna i trafikljus är inte så populärt vilket har förorsakat en å annan ”vi hinner!” både från mig och F håll.
När hon skriker tror jag och F ibland att jorden ska gå under. ”Herregud hon måste vara dödssjuk!” tänker vi ibland. Nähä, hon var bara trött... Nu i förkylningstider känner vi oss som de stora bovarna då vi tvingas använda både näsdroppar och en förhatad men ack så praktisk nässug. Små barn kan ju inte fräsa så därför måste snoret ut med vår hjälp och det är klart att det inte är behagligt, men så vidare farligt är det ju inte heller. S har lärt sig vad som komma skall när hon får se den lilla slangen med tillhörande filter, och hon börjar helst skrika redan innan man lyckas pricka hennes små näsborrar. Efteråt är hon arg som ett bi och hon inte bara skriker och gråter så tårarna sprutar, utan hon pratar även med mycket arg röst som att hon svär och förbannar hennes vanligtvis så omtänksamma föräldrar som nu gjort den otroligt onda gärningen att befria henne från hennes snor. Att hon andas lättare hinner hon inte reflektera över förrän en bra stund senare då hon oftast somnar lättad men även utmattad av allt skrik.
Även om jag tycker det är hemskt med bebisskrik, så kan jag också på ett sätt tycka att det är vackert. Inte själva ljudet, utan det faktumet att det inte finns några gränser för att kommunicera sina känslor. Ingen bebis skulle tänka att det inte passar sig att gråta eller skrika av sociala skäl, som man senare lär sig. Gråta gör man inte var som helst eller närsomhelst, det är inte riktigt ok. Eller? Varför inte s.k. negativa känslor skulle vara lika godkända att utagera som de s.k. positiva är egentligen en gåta. Barnet lever här och nu, är det glatt så ler och skrattar det, är det ledset så gråter och skriker det. Alla känslor är lika mycket värda och allt som hon visar är äkta. Hon har ännu inte lärt sig några sociala koder där det finns rätt och fel tillfälle för olika känslor. Det är lite rörande tycker jag, och jag önskar ibland att vi vuxna till viss del skulle anamma detta tänk. Världen skulle nog bli lite för rörig om alla utagerade sina plötsligt uppblossade känslor direkt, det förstår jag att det inte skulle fungera. Men jag skulle ändå önska att flera och då kanske främst äldre människor inte kände sig så tillknäppta när det kommer till ilska eller sorg. Många skulle nog känna sig friare inombords om de fick kommunicera de känslorna snarare än att stänga in dem.
Så hur hittar vi en medelväg? Kanske genom att inse att det är lika ok att vara glad som att vara arg, om vi lägger till en portion mognad att analysera varför jag känner som jag gör? Och hur kan jag komma tillrätta med situationen? Sedan kanske vi bör gå tillbaka till barnets här-och-nu-tänk igen och låta känslor som långsinthet, martyrskap och alltför mycket stolthet gå i graven. Kan det bli lagom, tro?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar