Vi vågade!

Ibland kan jag knappt tro att det är sant, att vi vågade. Jag har aldrig någonsin varit så modig som när jag träffade F. Jag hade varit modig i andra sammanhang, visst. Jag ställde mig och sjöng på en jättescen som elvaåring, jag vågade söka den gymnasieutbildning jag ville trots protester, jag vågade flytta till Ransäter efter studenten, jag vågade söka och sen tacka ja till en plats på Musikhögskolan, jag vågade resa till Gambia och bo i en hydda i en månad, jag har vågat ett å annat. Men jag hade aldrig någonsin varit så modig när det gällde kärlek som när jag träffade F. Men hela mitt inre skrek: Du måste! Kom igen, annars ångrar du dig! Så jag vågade. Och framförallt, han vågade också. Jag tog honom med storm, och han vågade hoppa på tåget. Ett halvt år senare hade vi flyttat ihop, åtta år senare var vi gifta och ytterligare ett år senare blev vi föräldrar. Tänk att vi vågade allt detta…

Undrar vad vi ska våga härnäst?