Gravidspår och Tack för benen!

Häromdagen upptäckte jag att jag satte mig ner för att sätta på mig strumporna. Helt utan att tänka på det har jag blivit en liten gumma, och jag vet att det beror på att jag gjorde så när jag var gravid. Eller så la jag mig ner, allt för att på något sätt som då kändes omöjligt, få på mig de halvmeter långa stödstrumporna med en mage stor som en luftballong i vägen. Stödstrumporna var tajtare än en cykelslang, men min tröst i brottningseländet var i alla fall det designade mönstret. Jag vägrade kapitulera till Apotekets nylonstödstrumpor, utan köpte dem istället på nätet(www.pahnemedic.com)

Andra spår av min graviditet, förutom bredare höfter och lite extra hull här och där, är att jag plockar upp saker från golvet med tårna. I och för sig hade jag redan innan svällandet satte igång börjat utveckla denna konstart, men den eskalerade i takt med magens växande. T ex handduken i badrummet som jag torkar upp vatten efter duschen med, den både åker ner på golvet, används och plockas upp med fossingarna. Använda sockor liggandes på golvet får fötterna ansvara för att plocka upp, det är ju ändå de som har använt dem så det känns ju lite logiskt. F kallar mig ibland fotkonstnär. Då jag ofta blir varm om mina fossingar medan jag äter skalar de lätt av sig själva, och kvar under köksbordet blir små högar av strumpor och raggsockor. Är de riktigt på bettet kan de t.o.m. klä på sig själva igen, när måltiden är över och kroppen och därmed fossingarna återgår till normal temperatur. Allt kan ske under bordet, i tysthet, och den som sitter mitt emot behöver inget veta.

Å vad det är ljuvligt att numera kunna böja sig framåt! Ibland glömmer jag som sagt bort det och låter fortfarande tårna få knipa om objektet som ska upp från golvet. När jag var gravid började jag plötsligt värdesätta alla småsaker vi tar för givna att kunna göra. T ex att kunna gå. Foglossning och sammandragningar satte stopp för den lilla detaljen i mitt liv, och att bara ta sig till bilparkeringen räckte som motion för flera timmar framåt. Detta tänkte jag på häromdagen när jag och S var ute på en långpromenad. Då ökade jag takten och småsprang en bit, bara för att jag kunde. Sen fick jag stanna och flåsa lite, då konditionen fortfarande inte är helt tillbaka (som om jag hade en innan, bah!) men för mitt inre skyllde jag på att vagnen väger dryga 20 kilo och sen är det ju härliga 8 kilo bebis i den också.

För att sammanfatta detta lilla inlägg. Jag är glad att jag har ben som jag kan gå med, och som gravid bar mig i alla fall korta bitar trots att jag under en period vägde som en mindre elefant. Jag är glad att jag har mag- och ryggmuskler som gör att jag kan böja mig ner och plocka smutskläder, och jag är glad att jag har fossingar som hjälper benen att få balans när jag går samt kan hjälpa till med en å annan strumpa som ligger på golvet och skräpar.