Varför är det bara jag och min bebis som svettas medan alla andra mammor ser ut att vara hämtade ur en reklamfilm för blöjor!?

Klockan ringer, S sover fortfarande men skruvar på sig där hon ligger på tvären i sin spjälsäng. Kroppen befinner sig i hennes säng, men de lilla armarna och huvudet har letat sig över i min och F dubbelsäng som står fastsurrad tätt intill hennes. Jag sätter mig yrvaket upp, huvudet fattar ingenting men kroppen är redan påväg. Vad är det för dag? Varför hade jag ställt klockan?

Det är tisdag, dags för babysång!

Jag smyger tyst upp för att inte väcka lilltösen. Om jag ska hinna duscha och äta frukost innan S ska matas, bytas, kläs osv måste jag göra allt innan hon vaknar. Men det är försent. Två små händer och två små fötter sticker rakt upp ur spjälsängen och ett glatt joller hörs. Nu är det morgon! ”Mamma nu är jag vaken! Mamma, allt det här har jag upplevt i natt utan att kunna berätta, jag bara måste få säga allt nu, mamma!” Ungefär så kanske hon säger? Ok, inga problem, jag kan duscha… öh, senare. S går loss i babygymmet medan jag förbereder hennes mat, och min frukost. Lagom tills min gröt är färdig har hon tröttnat på Tummen och hans vänner och hon vill nu sitta i mitt knä när jag äter. Gröttallriken får backa längre och längre in mot mitten av bordet för att hon inte ska nå den med nyfikna tassar som ännu inte lärt sig så mycket om finmotorik. Jag sveper snabbt ett glas juice innan hon har tröttnat även på den här leken.

När det är 40 min kvar till sångstunden ska börja inser jag att en raggardusch är allt som hinns med. Skötväskan är packad, fyrtiogradigt vatten i termos till S mjölkersättning är fixad, vagnen står redo, mamman är påklädd, barnet är påklätt men besvärat över alla lager av tröjor och filtar. Mössan sitter på sned och strumporna är redan halvt avskavda. Men nu kan vi äntligen gå, vad bra! Då kräks S. Och det är ingen liten, oskyldig droppe i ena mungipan. Nej rejält ska det vara. Bodyn blir blöt, jackan blir blöt, byxorna får sig en omgång, nappen bli kladdig, mamman blir kletig. Jag drar ett djupt andetag och drar fram en av alla spytrasor och försöker torka. Det får duga, och vi kan gå.

Under promenaden ligger S och kikar nyfiket upp på den blå himmeln, på de numera rödbruna löven i de vajande träden, och på Tummen som alltid lika glatt kikar ner på henne i vagnen.

Väl framme sitter de andra mammorna redo. De har små smidiga vagnar med svängda hjul man bara kan ta sig fram i ett köpcentrum med, lagom stora skötväskor och glada, Villervalla-bebisar utan kräkfläckar på magen. Själva ser de nyduschade och piffiga ut och under sångstunden har de inga problem med att resa sig från golvet med babyn i famnen. Jag och S försöker båda slappna av och vi sjunger glatt med i alla sångerna, men allt som oftast måste jag ta fram en stor kökshandduk då det när man minst anar det kommer en kaskad ur min älsklings lilla kropp. Jag tänker: varför är det bara jag som inte hunnit duscha? Varför är det bara min bebis som kräks? Och varför ser alla andra mammorna ut som de kommer rakt ur en Libero-reklamfilm?

Efteråt är det fika, och när jag och S gärna slappar med fina vännerna kastar Libero-mammorna i sig en kopp kaffe och barnen får majskrokar. De hinner kort diskutera modellen på senaste ortopediska nappen rekommenderad av Mama innan de tar sina bebisar under armen och skyndar vidare. Jag undrar varför de har så bråttom? De kanske måste hem och bättra på sminket? Själv tar jag en till ostsmörgås och pussar lilla S på huvudet. Hon svarar med ett flin, och sen kräks hon på sitt för dagen tredje ombyte.