Det där med att drömma är nog inte så tokigt!

Jag visste inte att jag hade slutat drömma. Jag visste inte heller att jag saknat att drömma. Jag talar inte om nattliga äventyr bland surrealistiska händelser med overkliga såväl som närstående personer. Nej jag menar det där andra. I samma stund som jag på riktigt bestämde mig för att skriva den här bloggen, märkte jag efter ett tag att jag hade börjat drömma igen. Och då blev det så tydligt, att det kanske var bristen på drömmandet som skapat ett visst mått av rastlöshet och ängslan inombords. Och också ett visst mått av något som kan liknas vid sorg. Jag har haft en massa drömmar i mitt liv, och under de senaste åren har jag också haft lyxen att förverkliga några av dem. Jag hade jordnära drömmar som faktiskt gick att uppfylla: jag ville studera på Musikhögskolan, sjunga med orkester, träffa drömmannen, få en bebis. Allt det har jag gjort. Sen hade jag naturligtvis högtflygande planer emellanåt på att bli frilansande operasångerska, att flytta till New York, ja ni vet. De drömmarna var härliga ett tag tills jag insåg att jag varken kunde eller ville uppfylla dem. Inte så att jag någon gång satt punkt för de drömmarna. Jag satte mig inte ner i fåtöljen och sa ”Jaha! Om jag nu skulle bestämma hur jag ska ha det med de däringa högtflyende drömmarna. Hur ska jag göra med dem månne?” Nej, de flög nog sakta sin kos av sig själva i takt med att de andra, jordnära drömmarna, uppfylldes.

Som jag nyss skrev, i samma stund som jag faktiskt bestämde mig för att skriva den här bloggen, så hände någonting inombords. Jag har alltid älskat att skriva, men när musiken fick spela huvudrollen har jag glömt av det litegrann. Visst har jag ju en påbörjad roman i datorn, men för att skriva på den skulle jag vilja ha ostört lugn och ro vilket såklart inte är lätt när jag har en liten skrutta att ta hand om, men att blogga några minuter när hon sover eller är med sin pappa, det hinner jag. Bloggandet tände dessutom den berömda gnistan igen, och jag upptäckte plötsligt att skrivandet hade satt igång, fast i mitt huvud. Jag kan fortfarande vakna på natten eller stanna upp görandes något helt annat och tänka att det där ska jag skriva och faktiskt mer än så. Jag skriver och skriver utan att knappt lägga märke till det själv. Formuleringarna flödar i skallen och jag måste snabbt skynda mig att öppna ett word-dokument och få ner några stycken. Orden låg alltså där och puttrade, strax under ytan. Kanske har de gjort de länge? Och när locket kom av började de envetet surra framför näthinnan och med sig högt upp i luften tog de drömmarna, både de jordnära och de fantasifulla, ouppnåeliga.