Ibland tänker jag så fel

F åker hemifrån och jag kan då tänka, ”Det är nu nio timmar och tjugo minuter tills han kommer hem och kan ta S”. och när hela den långa dagen har gått och jag kanske slumpmässigt tittar på klockan och ser att tiden minskats till trettiofem minuter så kan jag inte vänta till dess. Jag tänker att jag inte klarar av att vänta en halvtimme till, eller ens en sekund till. Det går inte, hjälp!

Sedan tänker jag istället rätt. Men herregud. Här har jag lyxen att få en fantastisk dotter som är alldeles underbar och faktiskt inte särskilt jobbig alls, och så räknar jag ned tills jag inte behöver ta hand om henne ensam längre! Istället borde jag vara tacksam över att jag får en halvtimme kvalitetstid med min älskade lilla tjej innan någon annan kommer hem och ska slåss om uppmärksamheten till och från den lilla krabaten.

Det är så jag borde tänka varje dag, och tro mig, jag är oändligt tacksam över gåvan att ha fått ett barn. Jag är även oändligt tacksam över att vi i Sverige har föräldrapenning och att det är en självklar rättighet att få vara mamma- och pappaledig UTAN att behöva överge sitt jobb.

Men ibland tänker jag så fel och jag jobbar på att vända det.