"Ånej han har drunknat i filskålen!"

Jag har en naturlig fallenhet för dramatik och att alltid tänka det värsta. Dock får de plötsliga panikartade känslorna stanna inne medan lugnet får visa sig som representant. Jag skulle aldrig erkänna de galna, orealistiska infallen när de kommer. Men det går ju att skratta åt dem i efterhand. Så här kommer några saker jag oroat mig för på sistone:

-           Jag kan inte somna på kvällen. Jag ligger nedbäddad i fluffigt duntäcke mellan make och bebis, och skräcken dunkar i bröstet. Jag kan inte sova för mina händer svider. De svider och kliar, och… jo, nog bränner de också. Det är hudcancer. Jag bara vet det. Åh fy så orättvist! Jag är 28 år och drabbas av hudcancer, jag får inte se min dotter växa upp, jag får inte åldras med min underbare make, jag får inte skaffa fler barn, göra fler konserter, skriva fler noveller, dansa flera danssteg, promenera in nästa höst, bada in nästa sommar, jag får inte… Försiktigt buffande på F, som sover. ”Duu… Mina händer svider och kliar. Tänk om jag är sjuk? Allvarligt sjuk?” F vänder sig om sömndrucken och drar mig intill sig. ”Kan det inte vara den nya tvålen i badrummet då?” Jo det kunde det. Nästa dag slutar jag använda den s.k. milt parfymerade handtvålen och visst lägger sig det allra värsta ganska direkt. Men…  är inte händerna fortfarande liiiite röda? Och torra? Bäst att ringa vårdcentralen. Men jag säger inget till F tror jag…

-           Efter en sömnlös snörvelnatt somnar både S och jag äntligen halv sju på morgonen, precis som maken kliver över sängkanten med en djup suck. Han har också sovit dåligt p.g.a. mitt och S rossel, hostande och snorande. Knappt två timmar senare vaknar jag. S sover fortfarande snusande gott, och nerifrån köket hör jag… ingenting. Jag vet såväl att F ska vara på plats på jobbet 7.30, men istället för att tänka att han nog inte ville väcka oss som äntligen fått somna när han lämnade hemmet tänker jag det allra, allra värsta jag kan komma på. F har säkert fått en hjärtinfarkt av sömnbristen och stressen över att gå upp så tidigt, att han svimmat rakt fram och drunknat i filskålen. Ja, så måste det vara! Det är nog därför jag inte hör någonting! Jag måste genast kliva upp. Jag drar på mig raggsockor, en av varje färg eftersom jag i brådrasket inte hinner hitta några matchande, sliter åt mig en nedkräkt t-tröja jag för länge sen tänkt slänga i tvätten men som envist hamnat på klädstolen i sovrummet gång på gång, och tyst utan att väcka S trippar jag med hysteriska raggsockefossingar nerför trappan och kollar i köket. På köksbordet ligger en uppslagen tidning, och på diskbänken står en ursköljd filtallrik. Ingen F. Jag andas ut. Senare den dagen kommer F hem och säger att han inte ville väcka oss som äntligen somnat när han gick. Det var ju omtänksamt.