I en värld som består av E-mail, Facebook, SMS, MSN och liknande nya sätt att kommunicera har också vår rädsla för missförstånd ökat. Vi skriver korthuggna meddelanden till varandra och därmed förändras och förenklas det skrivna språket. I och med att vi på så få rader som möjligt vill säga så mycket som möjligt, ökar behovet av förstärkande medel. Då vi varken kan se eller höra hur saker och ting levereras tar vi till symboler för att förstärka vårt meddelande, och det är här den s.k. smajl-gubben kommer in i bilden. Jag avskyr smajlgubbar. Avskyr! Men… jag använder mig av dem, för en sådan hycklare är jag! För jag, liksom många andra, vågar inte låta bli att använda dem, för tänk om mitt budskap misstolkas? Ironi, sarkasm och humor är flitigt använda i våra korta hälsningar, men för att understryka att vi menar det på just det sättet lägger vi för säkerhets skull till en glad eller sur gubbe eller någon annan liten rund sak med passande ansiktsuttryck. Jag tror helt enkelt inte att vi vågar stå enbart för våra ord.
Men om vi backar i tiden. Ända tillbaka till den tiden då våra förfäder bodde långt ifrån varandra och det inte fanns Internet eller ens telefon, utan den enda kommunikationsmöjligheten var att skicka ett brev, om vi backar ända dit och försöker föreställa oss hur det var, då blir vi nästan skraja. För skulle vår generation – skulle en femtonåring eller kanske t.o.m. en tjugofemåring av idag – klara av det? Och framförallt, de som levde under den tiden, klarade de av det? Självklart gjorde de det, men jag kan inte låta bli att fundera över antalet missförstånd i brev skrivna av såväl bildade som obildade människor. Fast jag tror inte att det var bristen på smajlgubbar som vred om deras budskap, utan kanske snarare klasskillnader eller liksom nu- oförmåga, rädsla eller möjligen lathet att uttrycka sig tydligt. Tänk om det där romantiskt skrivna kärleksbrevet bara var ironiskt? Och tänk om brevet som började med ’Goddag dumskalle’ egentligen var menat som en kärleksförklaring? Kanske hade Jane Austens böcker som är fyllda av förvecklingar och romantik per post inte blivit skrivna om smajlgubben funnits redan på 1800-talet?
Jag tror inte att de egentligen behövs, de små gula figurerna med breda munnar, utstående tungor eller förvånade ögon. Jag tror att vi är fullt kapabla att uttrycka oss tillräckligt med vårt skrivna språk – det finns synonymer, adjektiv och verb så det räcker och blir över. Men jag -och kanske du- är rädda för att sluta, då vi riskerar att hamna utanför de nya sätten att kommunicera, och förmodligen är vi även lata eftersom vi inte orkar lägga för stor möda på att formulera oss, utan tar istället till en liten gubbjäkel, så är vi i hamn. Det går snabbt och är lättolkat. Men jag ska försöka att begränsa användandet, träna på att våga. Vågar du också?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar