Vem bestämmer?

Jag måste ställa en enkel fråga. Vem har bestämt vad som är snyggt och vad som är fult, vad som är bra och vad som är dåligt och vad som är rätt och vad som är fel att tycka om? Jag talar inte om brott och moral, inte de stora sakerna. Nej jag tänker snarare på mat, till exempel. Och annat.

Jag tycker om vispgrädde. Det känns som att jag blottlägger mig nu, för det är nämligen fult och lite äckligt att tycka om grädde. Glass kan man säga att man älskar, men att tycka om grädde som kanske egentligen är nyttigare i avseendet att det inte innehåller socker som glass gör, är tabu. Äter man en semla ska man helst skrapa bort den mesta grädden och klaga över mängden. Varför är det så? Vem har bestämt att det är okej att gilla glass, men inte grädde?

Exemplet med grädden är ett av många, och det var nog semmeldagen som triggade igång min irritation där. Men för att dra den här diskussionen ett snäpp längre måste jag också undra varför det i herrans namn ska vara så förskräckligt att INTE vara smal? Jag talar inte om fetma och en ohälsosam övervikt, nej jag menar att besitta en högst naturlig kropp. Det här kanske är ett uttjatat ämne, men trots det så vimlar världen av människor som mår dåligt i sina kroppar, som inte tror att de duger som de är, som har ätstörningar de får kämpa ett helt liv för att bli av med, som har sneda självbilder och ångest. Helt i onödan. Då jag ser detta i min omedelbara närhet är det för mig inte ett uttjatat ämne, utan ett högst aktuellt sådant.

Den moderna människan ska vara snygg, smal, social, öppen, glad men inte för glad, smart, självständig och göra avtryck. Man ska göra sin röst hörd utan att vara skrikig, man ska ta plats utan att vara stor. Medan människan förväntas vara en nyskapande entreprenör ska hon rent fysiskt inte ta någon plats alls. Man ska alltså kämpa för att både vara stor, och liten. Det är en jobbig utmaning. Men varför måste vi lägga så mycket energi på att utrota oss själva på det sättet? Varför måste vi hela tiden anpassa oss efter en mall istället för att acceptera att vi är som vi är, och istället njuta av våra olikheter – såväl de fysiska som intellektuella. Är det vår djuriska härkomst som lyser igenom - alla måste passa in i flocken annars blir man utstött, och vem är då ledaren för flocken? Våra politiker? Modeskaparna? Mediafolket? Kanske bloggarna som närhelst de tycker kan vädra sina åsikter? Om så är fallet vädrar jag härmed att alla som vill får tycka om grädde. Alla som vill får vara tjocka eller smala eller mulliga eller långa eller korta eller svarta eller vita eller… Ja ni hajar konceptet. Man får vara som man är helt enkelt, det bestämmer jag!

Ingen hämtar dig åter, nej ingen!

S och jag busar. Hon susar runt i sin gåstol och jag gömmer mig bakom hörn och när hon kommer åkandes tittar jag fram och hojtar ”tittut!”. Hon skrattar så hon kiknar och jag springer om nästa hörn och leken upprepar sig. Mot slutet omfamnar jag henne och myser : Fångad!

Då kommer den plötsligt över mig, ramsan.

”Fången i trollens skal, ingen hör hur du gråter, ingen hämtar dig åter.”

Jag vinglar nästan till när orden efter alla dessa år sköljs över mitt inre, jag hade helt glömt bort den förfärliga ramsan. Jag minns inte vem det var som brukade säga den, om det var pappa eller kanske min syster eller var det en dagisfröken? Det spelar ingen roll, den användes förstås med kärlek och tankar om bus och lek, men fy vad jag avskydde den. Jag minns att jag var tillräckligt stor för att inte ta den på allvar egentligen, men att jag inombords alltid var livrädd och ville gråta. Fången? Nej jag vill inte vara en fånge! Troll? Läskigt. Gråter? Är det så hemskt där att jag gråter? Och varför hör ingen mig? Är jag instängd? Och sedan det allra värsta av allt: ingen hämtar dig åter. Är det ingen som saknar mig? Varför kommer inte mamma och pappa och räddar mig?

Den största skräcken av alla alltså. Att bli övergiven. Bortglömd och inte saknad, det måste ju vara människans och kanske framförallt barnets största skräck någonsin. Och det skojskräms man med i en fånig ramsa? Jag lovar mig själv att aldrig skämta med S på det sättet. Det finns mycket annat bus man kan göra, och jag tänker aldrig någonsin hota att överge mitt barn. Inte ens på skoj.

Jullov, ljuvliga jullov!

Det blev visst ett juluppehåll med bloggen! Fru Andersson hade jullov. Eller, rättare sagt hade Herr Andersson jullov och då passade frun också på eftersom vi då var två personer hemma som kunde turas om att ta hand om busfröken. För lilla S har minsann inte riktigt greppat det här med lov. På ett jullov ska man först och främst sova ut. Det skiter sig alltså redan på första punkten. Dagen börjar klockan sex. Senast. På ett jullov ska man efter sin sovmorgon och alldeles för långa och sena frukost ligga i soffan i stora koftor och ostyrigt hår, käka alldeles för många praliner, läsa julklappsböcker och titta på Sällskapsresan för 78:e gången och Sagan om Ringen-trilogin (extended version) för 84:e gången. Sedan tar man en pliktskyldig promenad innan man lägger sig i soffan igen och spelar kort och käkar apelsiner och dadlar och tar sig en liten, liten whiskey. Ah. Jullov, ljuvliga jullov.

F, S och jag var förkylda. Två gånger var. Det snörvlades, hostades, nystes, ruggades och huttrades. F och jag fick turas om att gå upp i ottan, den som kände sig sjukast för dagen fick sovmorgon medan den andra satt och hängde på ryamattan i vardagsrummet med en rullande liten tös bredvid sig. Urpigg trots snoret. Utanför var det beckmörkt, ingen snö fanns att lysa upp decembermorgnarna. Granen barrade sig kal bara man tittade på den, Paradisasken erbjöd endast fyra ratade romrussinpraliner och knäcken hade flutit ut. Ah. Jullov, ljuvliga jullov.

Trots den nu påstådda misären var det faktiskt ett ljuvligt jullov. Visst var det oturligt att vi skulle snora sönder den, men vi fick i alla fall vara tillsammans. Trots rekordet i antalet använda näsdukar lekte vi så mycket vi bara orkade med vår fina dotter, umgicks med familjen, promenerade, åt lunch på stan, åkte skridskor (kräver nog ett eget blogginlägg), sörplade lös knäck och tittade lite på teve. Ah. Jullov, ljuvliga jullov.

Vad skönt att jag inte är så trött, det gick ju bra att gå upp idag. Men vad är det som låter? Dottern? Hjälp jag sover ju fortfarande!

Och så var det ju den lilla detaljen med sömnen. Å du ljuva tillstånd av total bortkoppling där drömmarna får flöda, benen sträcka ut sig och huvudet vila mot kudden. Den mjuka, fluffiga och härliga ku… ”Gla gla”! Ja just det ja, jag har ju en bebis. Som gärna vaknar tidigt. Nu har jag ju redan bitit mig i svansen och skrivit i ett tidigare blogginlägg att jag känner lyckobubblor i magen när jag blir väckt klockan fem på morgonen av en liten sprattlande S som leker och pratar och gör sitt bästa för att dra sin morgontrötta och ABSOLUT natt-trötta moder ur sängen. Och visst är det så, men kanske inte riktigt varje morgon.

Sömnbrist får en människa att göra tokiga saker, dumma saker, konstiga saker, ibland roliga saker och ibland elaka saker. Eller, kanske snarare får den människan att verbalt uttrycka sin sömnbrist helst mot en annan människa än den lilla oskyldiga varelse som ligger och jollrar mitt i natten och orsakar tillståndet. Såklart är det F som får ta stryk. Det fanns en tid i början av vårt föräldraskap som jag milt strök honom över kinden när jag ville ha hjälp mitt i natten, men jag kan villigt erkänna att väckningarna har förvandlats till något av de mer brutala slagen. Nu puttar jag hårt och fräser i hans öra: ”Din Dotter Vill Dig Något!” Eller så rycker jag i hans omsorgsfullt instoppade täcke och ryter: ”Din Tur!”

Att bli väckt mitt i natten medför även en oväntad biverkning. Hunger. Inte bara en gång har F mitt i natten sömndrucket fått tumla nerför trappan till köket för att göra en nattmacka till mig som blodsockerfattig ligger och darrar i sängen. Smulor i sängen, får han som tack.

Idag på förmiddagen stoppade jag plastskeden med fruktpuré i min mun och framför S viftade jag med ett knäckebröd. Som tur var upptäckte jag att osten smakade mango innan hon med sin lilla pacman-mun hann få tag på den spännande nya leksaken mamma erbjöd. För några veckor sedan uppfann jag en ny OS-gren klockan halv fem på morgonen. ’Naken-åk på liten babysitter’ hette den, och den innehöll mer än ett överraskningsmoment. Jag måste ju även nämna att saker har flyttats runt här hemma och placerats på de mest konstigaste ställena. F nytvättade t-shirt la jag inte i garderoben utan hängde på trappräcket. Gårdagens tidning höll på att hamna i brevlådan igen och min telefon har tillbringat sina dagar på såväl skötbord som i S gåstol.

Men allt som ofta tycker jag det går riktigt bra att gå upp i ottan. Jag gullar med S, sjunger och berättar sagor. Tassar upp i morgonrock och känner mig morgonmysig och pigg. Det är så konstigt bara att hon jollrar högre och högre. Och att jollret tillslut förvandlas till skrik. Och gråt. Men vänta! Hjälp jag sover ju fortfarande! Jag har bara föreställt mig att jag pratar, går upp, byter blöja, sätter på små kläder och är morgonmammamysig. Jag sover ju fortfarande! Bäst att putta på F. Jag kanske ska fräsa med lite mildare ton idag att ”Idag Får Du Gå Upp!”

När jag väntade barn visste jag inte att…

·         Jag skulle börja prata som Mamma Mu.

·         Bebisars tånaglar är precis lika hårda som vuxnas. Och de växer snabbt.

·         Jag skulle komma att uppskatta att handla på ICA Maxi. Det är ju jätteroligt! Och framförallt så får man vara ensam en stund, och nosa på färska frukter, spana in ICAs egna fotoramar och mumsa på små, små portioner av kycklingwok och nya yoghurtsmaker. Pax för att åka och handla!

·         Jag behövde barnsäkra lägenheten redan efter 6 månader. S susar runt i sin gåstol, drar i bordsduken, fingrar på lampsladdar och försöker öppna kökslådor med pyttesmå, envisa händer. Min iPhone drämde hon i golvet efter att jag lämnat den på ett litet sidobord i lagom bebishöjd, och när jag skulle öppna ugnsluckan igår fick jag samtidigt parera bort henne med hela kroppen likt värsta gladiatorn för att hon inte skulle vara där och känna och riskera att bränna sig.

·         Jag skulle skratta och känna lycka i magen när jag blir väckt klockan 04.55 av en liten babblande gladskit som tycker att ”nu är det morgon, nu går vi upp!”

Två saker jag trodde jag kunde men som jag tydligen inte alls hade förstått

Jag får lov att erkänna detta, jag visste inte vad den lilla knappen var till för. Visst hade jag fingrat på den, provat att dra den lite upp och ned, men jag hade aldrig förstått funktionen med den. Tills för en vecka sedan, och nu har den revolutionerat hela min värld. Eller, i alla fall min städvärld. F håller en sprattlande och aningens dammsugarrädd liten  S när jag far runt med slangen i köket och städar ivrigt. Jag har kommit fram till en av mattorna och står och kämpar mig svettig, medan F storögt tittar på. När jag slutligen stänger av dammsugaren frågar han vad jag håller på med? ”Vad menar du?” frågar jag. ”Skulle jag inte dammsugit mattan?” ”Jo men varför kämpar du sådär?” Frågar F. ”Varför använder du inte knappen?” Knappen! Knappen som lättar på sugtrycket och inte gör dammsugningen lika tung när man dammsuger mattor eller liknande. Varför använde jag inte den? Jag kände mig ganska dum när min make får upplysa mig om denna STRÅLANDE uppfinning, kanske sådär 20 år försent. Jaja, man lär så länge man lever och den hemliga knappen har nu förenklat livet litegrann.

Samma dag är det en hockeymatch på teven. Mot slutet av matchen bestämmer sig det förlorande laget för att ”ta ut målvakten”, som det så snitsigt heter. D.v.s. målet får stå tomt, och laget får flera spelare på plan. F är lite stingslig då det förlorande laget råkar vara hans lag och han muttrar lite ohörbara coachningstips som inte når någon annans öron än mina. Jag försöker vara positiv och säger ”men det är ju roligt för målvakten att få spela lite på plan, med alla de andra!” F vänder sig hastigt om. ”Vadå?” ”Ja” fortsätter jag, ”jag menar han står där i sin lilla bur hela matchen igenom och får inte skridskosusa som de andra, han kanske tycker det är kul när han får vara med en stund på slutet?” F stirrar nu på mig och sedan brister han ut i ett gapflabb. ”Men älskling det är ju inte HAN som får spela! Han får gå ut och en annan spelare får komma in i hans ställe. Målvakten kan ju inte ge sig ut med alla skydd och grejer på sig och spela, det fattar du väl?!” Så dumt. Det borde jag ju ha förstått att det inte var målvakten som fick spela vanligt. Jag lutar mig tillbaka i soffan och tar istället upp den 1,5 cm långa stickningen (har inte kommit längre på två veckor) men i smyg tänker jag att när signalen ljuder så drar målisen av sig sin enorma skyddsutrustning som stålmannen ungefär och susar sedan ut på isen med de andra. Och två mål gör han, minst, för han vet ju allt om målburens och målvaktens svagheter. Ja så måste det vara.

Till mina läsare

Jag var inte säker på att ni fanns. Såklart hoppades jag på det, men jag visste inte säkert förrän jag kollade in på läsarstatistiken i inställningarna. Då uppenbarade det sig att ni finns, och att ni dessutom är ganska många. Vad glad jag blev! När jag skriver mina texter så gör jag det mycket för min egen skull, för att jag älskar att skriva och att formulera mina tankar. Då jag tillbringar den mesta tiden ensam med min bebis och inte alltid har någon att prata med är det skönt att få skriva av sig ibland. På ett sätt blir det som ha sällskap. Men det är onekligen en kittlande tanke att det även är andra som tar del av det jag skriver. Det gör att jag vill skriva mer och oftare, men tyvärr räcker inte tiden till det.

Jag har förstått att det har varit problem med att kommentera mina texter, vilket känns väldigt tråkigt. Det skulle vara fantastiskt roligt att få ta del av era tankar och åsikter kring det jag skriver, så det är ju väldigt trist att den funktionen verkar krångla. I inställningarna har jag valt att vem som helst ska få kommentera och att alla kommentarer skall publiceras, men ändå verkar det vara svårt att lyckas med den saken. Det är konstigt! Jag har nu varit inne och petat i inställningarna än en gång, så mitt tips är att försöka igen. Välj ”anonym” om du inte har ett OpenID el.dyl. Ett annat tips är att bli medlem i bloggen. Det finns en liten ruta ganska långt uppe till höger som säger ”bli först” då jag ännu inte har några medlemmar. Gör gärna det!

Jag hoppas som sagt att det ska fungera att kommentera nu, och att ni fortsätter läsa och följa min blogg! Allt gott, önskar Lisa

Lite frosseri i härliga bebisstunder!

Jag försöker leva så mycket jag kan i nuet, när jag är med min bebis. Det är lätt att falla in i lite väl mycket schema-tänk när dagen känns lång och man är ensam med S. ”Snart ska hon sova, sen ska hon äta, sen blir det lagom med en promenad, sen måste hon badas ikväll” och så vidare… Så här kommer några lycksaliga ögonblick då jag stannar upp och bara njuter av min härliga dotter!

·         För några dagar sedan vaknade S ovanligt tidigt och efter matningen hoppades jag att hon skulle somna om. Jag har lyft över henne och hennes täcke och kudde i min säng och vi ligger tätt intill varandra. Innan hon brukar somna lägger hon ofta sin gosekanin i ansiktet, jag tror det är en trygghetsgrej, och nu ligger hon och småfingrar på den samtidigt som hon tittar mig djupt i ögonen. Vi ligger och myspratar och jag gäspar och säger ”trött mamma”. Då tar hon kaninen och lägger den över mitt ansikte, som för att säga ”här, nu kan du somna.” Efter en stund sover vi båda, fortfarande tätt intill varandra. 

·         Det är numera väldigt spännande att utforska alla instrumenten i vårt musikrum hemma. Blinkande och med yviga armar knäpper hon på bas- och gitarrsträngar, slår på djémbetrumman eller hamrar på pianotangenterna. Hon sitter i mitt knä framför pianot, och skrattar när jag spelar ’ompa ompa’ med växelbas och färgar mina enkla ackord med diverse toner i fortissimo. Nu tror ni kanske att det ska komma en slutkläm på den här lilla texten, men det gör det inte. Det räcker såhär, för det är bara så underbart roligt och härligt att få ta del av S upptäckarglädje. Särskilt när hon med nyfiken blick fingrar på sådant jag bara drömmer om att hon senare ska visa intresse för.

·         S är för det mesta otroligt glad när hon vaknar. Först hörs det lite prassel, täcket eller filten kastas av och benen börjar sprattla. Väntar man en stund hörs ofta ”gla gla gla!” och ett litet fniss, och när man går dit så kikar hon upp ur antingen vagnen eller sängen och ser ut att undra nyfiket vem det är som kommer. När hon ser mig eller F sprider sig ett brett leende över hennes ansikte. Den här stunden är så mysig! Jag har hört om många andra bebisar som oftast vaknar ledsna, men inte lilla S. Hon är glad och nyfiken!

Halva förkylningen satt i brallorna!

Det är insidan som räknas. Jag bläddrar förstrött i en tidning och hajar till lite när jag ser den slitna klichén som reklamslogan. Målet med produkten är ett skönare yttre, vilket man enligt reklamen skall få genom att käka det piller annonsen vill sälja. Jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta. Det är insidan som räknas… Därför stoppar vi i oss något jox som gör oss vackrare på utsidan. Det är sanning och logik på hög nivå.

Motvilligt måste jag dock erkänna att jag, som många andra, blir tillfälligt gladare på insidan om jag är vacker på utsidan. Jag och goda vännen L lämnade en kväll nyligen våra sovande bebisar i pappornas omvårdnad och gick ut på krogen. Fnissande var vi överens om att det var roligt och härligt att bara få sminka sig och klä sig i klänning och stövlar, som omväxling till vardagens mammamysiga manchesterjeans och promenadvänliga gympadojjor. Likadant har jag liksom maken F känt nu när vi gått hemma i över en vecka och varit sjuka. Trots feber har jag de flesta dagarna tvingat in mig i duschen och sen har jag i största möjligaste mån undvikit de allra värsta mjukisbyxorna till förmån för andra lika bekväma, men lite snyggare kläder. Bara för att jag helt enkelt mår bättre då, inuti. F däremot kapitulerade till de slitna gråmelerade men fick för en timme sen ett riktigt uppvaknande. Vi badade en sprattlande liten S som glatt stänkte ner allt i badrummet inklusive F mjukisbrallor, så han tvingades sätta på sig ett par ”riktiga” byxor istället. Jag tror aldrig jag har sett någon kurera från en dunderförkylning så fort. Han gick från noll till hundra på fem sekunder och från att ha legat nerkurad i soffan och huttrat sitter han nu framåtlutad framför teven och hejar på sitt hockeylag, fortfarande hostande men lite gladare. Jag kan lova att det inte bara är målen i matchen som gör honom bättre till mods, utan att mycket sitter i känslan av att slippa de insnorade mjukisbyxorna. Men sen får man inte glömma bort att det handlar om timing också! Att fixa håret den första sjukdagen hade inte gett något annat resultat än ännu större utmattning, och att ligga i sängen och febra i jeans hade inte hjälpt någon. Däremot kan det vara en befrielse och en skön knuff framåt när man är sådär ”halvt” frisk. När man befinner sig i ingenmanslandet där man är för sjuk för att jobba eller gå ut, men tillräckligt pigg för att ha tröttnat på soffliggande framför dåliga teveserier och facebookande. Det är DÅ man ska byta lakan i sängen, tvätta håret och ta på sig en ren tröja som inte är två nummer för stor och har ett urtvättat Jurassic Park-tryck på framsidan. Då kan det lite vackrare yttre hjälpa insidan att känna sig piggare.

Jollrar inte du så, så jollrar inte jag!

Jag ligger i sängen med förmodad halsfluss och har absolut ingen röst. Jag är hesare än värsta skrattmåsen och då prata gör ont och framkallar torra ansträngda hostattacker låter jag helst bli. Och jag saknar min familj! Älskade F och allra finaste S leker och busar nere i köket och trots att det bara gått några dagar sen jag blev sjuk så saknar jag dem som om jag vore bortrest och jag är livrädd för att tappa kontakten med min älskade dotter. Orkar jag så ligger jag i soffan med fjärrkontrollen i handen och då ligger S på ett lapptäcke på ryamattan och jollrar, utforskar tår och käkar på sina gosedjur. Men hon jollrar inte mot mig utan mot F som pratar med henne. Och det svider i hjärtat. Att inte kunna kommunicera med sitt barn annat än med leenden, är urjobbigt. S tittar på mig med konstig blick, och sedan på sin pappa. ”Ga ga da?” säger hon frågande. Hennes pappa svarar att "mamma är sjuk, hon har ont i halsen och kan inte prata just nu." S fortsätter jollra mot F och jag känner mig utestängd. Jag vill ju prata med henne! Sjunga och skratta som vi brukar! Jag vet såklart att jag är frisk om några dagar och att allt då kommer bli som vanligt. S är dryga 5 månader och man tappar nog inte kontakten p g a en veckas halsinfektion även om jag i mitt sjuktillstånd ligger och ältar just den oron.

Hur gör de som inte kan prata med sina barn? Som inte kan se dem i ögonen, le och samtidigt lära dem om världen genom att berätta, sjunga, peka och till det med ord förklara? Och hur gör de som inte kan säga till sina barn hur mycket de älskar dem? Räcker det med att enbart visa det, kroppsligt? Förstår det lilla barnet att det är älskat bara det är omhändertaget, kramat, mätt och torrt? Svaret är förmodligen ett självklart och rungande JA, men jag kan inte låta bli att fundera över vad som händer när ett uttryckssätt försvinner. Nog måste barnet känna att något saknas, att det inte är som vanligt? Tystnad kan vara skrämmande, om än ibland skön, och det sista jag vill är att min dotter ska känna rädsla och oro.

Sedan kommer en våg av tacksamhet över mig. F är ledig den här veckan vilket är en fantastisk tur i oturen. Det går ju ingen nöd på lilla S som har en underbar far som tar hand om henne och snart är jag på benen igen. Och då ska jag prata, sjunga skratta och lära henne om livet igen!

Barnsliga missförstånd

Knasiga svärmor går runt med lilla S i famnen, och med bus i blicken pekar hon på en lampa och säger ”fotboll”. Lilla S betraktar lampan, flinar och säger ”gogglibä” eller något liknande. Vi har skojat om vilken makt man har som förälder på många olika sätt. Tänk om vi konsekvent skulle lära barnet fel? När skulle felet uppenbara sig månntro? Om vi säger att foten heter korv så är det självklart att barnet tror det, varför skulle hon misstro oss? Förmodligen skulle dagispersonalen ringa socialen när vårt experiment uppenbarar sig, men jag kan lugnt skriva att S kära farmor inte kommer kalla lampan för fotboll något mer. Vi skulle dock kunna luras om vi ville…

Oavsett om föräldrarna luras eller ej, så är det inte säkert att barn alltid förstår det man förklarar. Jag minns t ex när jag var liten och för första gången kom i kontakt med det svåra begreppet ”hyresrätt”, även om själva ordet aldrig nämndes just då. En dag frågade jag min mormor varför hon alltid hade sin säng två decimeter från väggen? ”Jag vill inte skada tapeten, eftersom den inte är min”. Svarade hon. ”Är den inte din?” undrade jag förvånat.” Vems är den då?” ”Den tillhör mannen som äger huset”, svarade mormor. ”Äger inte du huset?” Jag fattade ingenting. ”Nej, det är en annan man som äger huset.” ”Varför bor inte han här då?” Detta måste redas ut. ”Nej han bor någon annanstans”, mormor började bli smått irriterad över alla frågor, det var ju så självklart! Jag förstod ingenting, och fortsatte fråga när mannen som ägde huset och tapeten skulle komma tillbaka och om han och mormor skulle bo där tillsammans då? Mormor säger då att hon bara ”hyr” bostaden, men då tålamodet är slut ger hon ingen närmare förklaring till vad det är och jag går länge och funderar på när mormor ska bli sambo med den okända mannen. Att jag just fått lära mig om hyresrätter förstod jag inte förrän en längre tid senare.

Ett annat missförstånd som liten var begreppet ”koka te”. Jag hade nog aldrig riktigt sett den proceduren från start, men en dag bad pappa mig att fixa morgon teet, och dum som jag var så frågade jag inte hur jag gjorde. Istället ställde jag helt sonika tekannan i keramik fylld med vatten och te på en het platta på spisen. När pappa kom ut i köket och såg den livsfarliga tekokningen blev han rosenrasande, och jag skämdes.  Hur skulle jag kunna veta att man ju inte kokade teet, och absolut inte i tekannan? Jag borde ju ha frågat innan förstås, men ibland vill man bara verka världsvan, även som barn.

Jag hoppas att S frågar mycket. Jag hoppas att hon får utförliga, förklarande svar som gör att hon förstår och att hon får en tilltro till att våga fråga. Jag hoppas även att hon missförstår ibland och tar egna initiativ då det betyder att hon själv får klura på hur saker och ting fungerar och att hon lär av sina misstag. Och jag hoppas att jag och F är snabba nog att rycka bort tekannan från spisen innan huset brinner ner…

Åh! En gardin!

Om upptäckarglädje och nya perspektiv

S är en riktigt nyfiken bebis. Jag och F tänker såklart som de stolta föräldrar vi är att hon är extra nyfiken, pigg och klok. Sanningen är nog att det ligger i människans natur att upptäcka och känna en lust inför att finna nya saker (dock ofta lust blandat med rädsla) och för S är hela världen ny. Varenda liten form, färg och sak är ny. Likaså är ljud, musik, miner, känslor och smaker nytt. Hon är färsk i denna värld och för varje minut, varje dag lär hon sig om världen kring henne. Och det är så fantastiskt spännande!

S vaknar på morgonen och börjar jollra. Benen går direkt upp i luften, händer sträcks ut och hon tittar sig omkring. Gång på gång försöker hon sätta sig upp, men ännu är hon inte tillräckligt stor och stark för den bedriften så det är först när hon får hjälp som det lyckas. Och då sprider sig ett lyckligt leende över hennes ansikte och hon tittar sig nyfiket omkring. Hon ser spjälorna i sin säng, hon ser tygskyddet framför dem, hon ser sin mamma eller pappa, hon ser vårt sovrum med en säng med orangeblommiga lakan och en prickig sänggavel, hon ser färgskiftande löv utanför fönstret som vajar i vinden. Och allt är så spännande, så spännande! Även om S är trött och gnällig är hon nyfiken. Hon tittar sig alltid piggt runt omkring och upptäcker och upptäcker. Först förstod hon att hon kunde se överhuvudtaget, sen att hon kunde vrida på huvudet och se mera. Efter det kom hon på att hon kunde sitta upp och se ytterligare nya vyer, och på sistone vill hon helst stå hela tiden. F och jag får kramp i armarna där vi håller en aningens vinglande och nyfiken bebis som knappt längre nöjer sig med att stå i knäet på oss. Hon vill helst stå och hålla sig i bordet i vardagsrummet för att upptäcka ännu fler nivåer, och står hon inte så är det allra roligast att gå runt och titta och känna på alla saker hon ser. Åh! En gardin! Är det sant!? Åh! En grön vas! Åh! En vit vägg! Nämnde jag att ALLT är så fantastiskt spännande?

Än en gång tycker jag att vi vuxna människor har att lära av våra småttingar. Inte så att vi ska gå runt och fascineras av bordsdukens blommönster, men kanske att det finns nya perspektiv att upptäcka och uppskatta. Jag har alltid tyckt om att försöka se ett rum eller en plats på ett nytt sätt. När jag var liten gick jag ibland runt med en stor spegel framför mig som jag tittade ner på, för då såg det ut som att jag klev runt i taket. Jag har alltid tyckt om att möblera om för att hitta nya former och stämningar i ett rum, och jag har ofta lytt det råd en svenskalärare en gång gav mig på högstadiet. Han sa; ”lägg dig på golvet då och då, det är ett härligt sätt att få nya perspektiv på tillvaron”, och han har rätt. Låt oss därför dela bebisens upptäckarglädje lite då och då genom att titta på en bekant sak på ett nytt sätt. Om vi då får uppleva ens hälften av den lycka lilla S känner varje gång hon t ex ser min mönstrade morgonrock i badrummet, så har vi vunnit!

Åh kom hit med dina kalla händer!

Finns det något bättre? Något mysigare, härligare och mer kärleksfullt än när din man kommer och stoppar sina iskalla händer innanför din tröja? Eller ger dig en kram när han kommer in iskall från kylan? Eller stoppar in sina isklumpar till fötter under ditt täcke, mot dina varma ben? Tydligen är det det som gäller i alla fall, om man får tro Bella och Sookie.

Bella och Edward ligger och håller om varandra. Hon är varm, han är kall. Hon är en människa och han är en vampyr. De kramas på hennes säng, de kramas i hennes bil eller de kramas på en äng. Det är ungefär det de gör tillsammans. Ibland byter de några få ord med varandra, ibland slåss han för hennes skull och ibland kysser hon hans kalla läppar. Och de drömmer om en evighet tillsammans. Vad de har gemensamt? Jag vet inte, och jag tror inte att de vet det själva heller. Ändå är de så övertygade om sin djupa kärlek som ska hålla för alltid att hon är beredd att offra precis allting i sitt liv för att få vara med honom. Familj, vänner, karriär, eventuella barn, ingenting spelar någon roll. Hon vill bara hålla sin isklump i famnen på en äng för resten av livet. Ja just det, och käka blod också. Icke att förglömma.

Jag talar naturligtvis om Twilightfilmerna, som baseras på de omåttligt populära böckerna av Stephenie Meyer. Flicka möter pojke, kärleken är omöjlig eftersom han är vampyr och inte hon. Vi ser det även på teve i serien True Blood, samma story bara oändligt mycket blodigare. Men den romantiska linjen har vi sett förut, Romeo och Julia är kanske en av de mest kända föregångarna och inspiratörerna och tusentals böcker och filmer tar upp samma tema. Men jag slås alltid av att kärleksparen aldrig känner varandra! Det räcker oftast med en blick, ett kort samtal eller kanske en beröring för att de ska veta. Veta att det är de för alltid, att de är som gjorda för varandra och att de aldrig ska vilja skiljas åt även om omgivningen är av motsatt åsikt. När blev det så enkelt? Var är scenerna med den första aningens taffliga dejten när båda parter är nervösa och försöker framstå i sin allra bästa dager? Var är det första bråket om vems tur det är att tvätta? Var är scenen när båda är urförkylda, snoriga och sura? Var är scenen med kärleksbarnet/kolikbarnet som aldrig sover? Listan kan göras lång över tålamodsprövande scener som gör att människor lär känna varandra och därmed också kommer närmare varandra. Listan bör även fyllas på med positiva händelser som såklart också bidrar till lära-kännandet och som fördjupar kärleken. Premiärnatten i den första gemensamma lägenheten, en torsdagskväll med en hemmagjord lasagne och en lust och iver att berätta precis alla tankar och känslor man har upplevt under dagen för varandra, den stunden man blir föräldrar, listan kan göras lång…

Nej i filmens värld räcker det med några kalla händer mot en varm rygg bara händerna tillhör personen (läs mannen) med den mystiska blicken som innehåller svårmod och dyrkan för bara dig, dig, dig. Då vet man tydligen att man ska tillbringa evigheten tillsammans. Jag tror att det romantiska i det även är just den naiva tanken, att det skulle vara så enkelt. Tänk om det räckte med ett kort möte i julhandeln? Det kanske är så enkelt att vi köper den billiga bilden av romantik för att vi inte behöver bli påminda om dammsugning och dagishämtning när vi går på bio eller läser en bok? Fast om jag får välja blir jag heller inte påmind om iskalla fötter under täcket, dem får vampyrkarlarna gärna behålla för sig själva.

Finmotoriska klantföräldrar

S är ganska ljudkänslig när hon sover. Och det är märkligt vad hon kan reagera på för ljud. Ibland vaknar hon bara jag går i trappen, som knarrar lite, och ibland fungerar det att köra med elvispen bara två meter från henne där hon ligger och sussar sött i sin vagn. Det är nog så att de plötsliga ljuden är värst, inte så konstigt egentligen, och de mer monotona ljuden är sövande i sig. Dammsugning fungerar helt ok om man börjar dammsuga så långt bort från henne som möjligt, för att sedan närma sig sakta. Elvispen kan man ju smyga på för att sedan trappa upp i styrka och ljudvolym, och likadant är det med hårfönen. Men så var det alltså problemet med de plötsliga ljuden, och för mig och F har det blivit allt tydligare hur ofta plötsliga ljud förekommer i vårt hushåll. F är aningens känd inom familjen för att inte alltid vara så värst smidig. Han tappar och spiller, dunkar i med grejer och drämmer i dörrkarmar när han passerar dem. Extra tydligt är detta ”personlighetsdrag” nu, när det kan framkalla konsekvensen av en gnällig och övertrött tjej vid för mycket slammer. Men det har även blivit ganska uppenbart för mig, hur mycket man faktiskt låter vid helt normalt och dagsvanligt ”jag lever och grejar”. Jädrans vad klumpig man är som människa! Fast jag tror aldrig man har tänkt på det sättet, förrän nu. Diskar man är det rätt uppenbart att det slamrar och låter, men varför då egentligen? Noterade efter dagens frukostdisk att jag lätt som en plätt tjongade i kastrullen i diskstället när jag skulle placera det på torkning. Hade det behövt låta om min finmotorik varit bättre? Om jag bara hade koncentrerat mig på att sikta en millimeter bättre så hade ljudnivån garanterat sjunkit. Det låter jobbigt, att behöva tänka på varje liten pryl man gör, men det kanske går att träna upp för att sedan slippa tänka så mycket på det. Ungefär som när man tränar sig på ett instrument. I början är ett C-dur på piano extremt svårt att ta med rätt fingrar, men efter ett tag är det förmodligen det lättaste du kan göra på det instrumentet. Kanske är det likadant med finmotoriken i vardagen?

Frågan är om det är värt ansträngningen? Trots allt består livet av diverse ljud, både monotona och plötsliga, och kanske är det bara bra att vara en klantskalle som vänjer dottern vid detta. Själv kan jag i stort sett somna varsomhelst och närsomhelst. Ljud bekommer mig sällan. Kanske var det mina föräldrar som slamrade så mycket när jag var liten att jag vande mig vid det? Nu när jag tänker efter så är min far rätt burdus med kastrullerna. Det är nog bara bra.

Barnskrik och kanske jag också borde skrika lite oftare?

När S skriker tror jag att mitt hjärta ska brista. Det är som att någon drar ut det med en lång virknål rakt ur kroppen på mig. Det låter som en dålig skräckfilmsscen, jag vet, men jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Att en bebis skriker är förstås det mest naturliga i hela världen, det är människans sätt att kommunicera innan den har funnit andra, något mer nyanserade vägar. Och jag tror det är gjort så att vi föräldrar ska må så dåligt av skriket att vi reagerar med omtanke och en vilja att genast ta reda på vad som är fel, så att vi kan trösta vårt barn.  Vi känner igen våra egna små parvlar och känner inte alls lika starkt när någon annans bebis skriker, även om jag måste erkänna att det gör lite ont i mitt hjärta även när kompisarnas småttingar ger hals. Det är väl empaten i mig som gör sig påmind.

S skriker när hon är arg, ledsen, hungrig, frustrerad, trött eller har bajsat. Inget ovanligt alltså. Hon kan även gasta på rätt bra om hon har tröttnat på en aktivitet, t ex en lek eller kanske oftare bilåkning. För det mesta går det bra att resa med henne, hon sitter antingen och kikar nyfiket på omvärlden, eller så somnar hon av bilens rörelse. Att stanna i trafikljus är inte så populärt vilket har förorsakat en å annan ”vi hinner!” både från mig och F håll.

När hon skriker tror jag och F ibland att jorden ska gå under. ”Herregud hon måste vara dödssjuk!” tänker vi ibland. Nähä, hon var bara trött... Nu i förkylningstider känner vi oss som de stora bovarna då vi tvingas använda både näsdroppar och en förhatad men ack så praktisk nässug. Små barn kan ju inte fräsa så därför måste snoret ut med vår hjälp och det är klart att det inte är behagligt, men så vidare farligt är det ju inte heller. S har lärt sig vad som komma skall när hon får se den lilla slangen med tillhörande filter, och hon börjar helst skrika redan innan man lyckas pricka hennes små näsborrar. Efteråt är hon arg som ett bi och hon inte bara skriker och gråter så tårarna sprutar, utan hon pratar även med mycket arg röst som att hon svär och förbannar hennes vanligtvis så omtänksamma föräldrar som nu gjort den otroligt onda gärningen att befria henne från hennes snor. Att hon andas lättare hinner hon inte reflektera över förrän en bra stund senare då hon oftast somnar lättad men även utmattad av allt skrik.

Även om jag tycker det är hemskt med bebisskrik, så kan jag också på ett sätt tycka att det är vackert. Inte själva ljudet, utan det faktumet att det inte finns några gränser för att kommunicera sina känslor. Ingen bebis skulle tänka att det inte passar sig att gråta eller skrika av sociala skäl, som man senare lär sig. Gråta gör man inte var som helst eller närsomhelst, det är inte riktigt ok. Eller? Varför inte s.k. negativa känslor skulle vara lika godkända att utagera som de s.k. positiva är egentligen en gåta. Barnet lever här och nu, är det glatt så ler och skrattar det, är det ledset så gråter och skriker det. Alla känslor är lika mycket värda och allt som hon visar är äkta. Hon har ännu inte lärt sig några sociala koder där det finns rätt och fel tillfälle för olika känslor. Det är lite rörande tycker jag, och jag önskar ibland att vi vuxna till viss del skulle anamma detta tänk. Världen skulle nog bli lite för rörig om alla utagerade sina plötsligt uppblossade känslor direkt, det förstår jag att det inte skulle fungera. Men jag skulle ändå önska att flera och då kanske främst äldre människor inte kände sig så tillknäppta när det kommer till ilska eller sorg. Många skulle nog känna sig friare inombords om de fick kommunicera de känslorna snarare än att stänga in dem.

Så hur hittar vi en medelväg? Kanske genom att inse att det är lika ok att vara glad som att vara arg, om vi lägger till en portion mognad att analysera varför jag känner som jag gör? Och hur kan jag komma tillrätta med situationen? Sedan kanske vi bör gå tillbaka till barnets här-och-nu-tänk igen och låta känslor som långsinthet, martyrskap och alltför mycket stolthet gå i graven. Kan det bli lagom, tro?